– Måste min son gå ned sig totalt innan han får någon hjälp?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-06-12 | Publicerad 2012-06-01

William Petzälls mamma: Liv måste gå före ideologi inom missbrukarvården

William Petzäll.

Min son William har i flera år sökt hjälp för sitt problematiska bruk av opiater och lugnande medel. Han har varit inlagd på behandlingshem två gånger en månad, fått ett akut LVM (lagen för vård av missbrukare) efter en av flera överdoser, blivit tvångsutskriven från sin läkemedelsassisterade behandling och nu senast har han dömts för ringa narkotikabrott. Listan kan göras längre.

Läkare har sagt att jag ska ställa in mig på det värsta, att nästa gång han använder också kan vara den sista. Att som anhörig få höra något sådant är oerhört smärtsamt men gör mig också frustrerad och arg då det finns hjälp som bevisligen fungerar för min son, i form av metadonbehandling. Men han nekas denna behandling med motiveringen att han inte är tillräckligt nedgången!

Som medmänniska och anhörig till en narkoman tycker man att det ska räcka att man svävat mellan liv och död flera gånger för att få behandling. Men jag inte tolka det på annat sätt än att ska han överdosera fler gånger och helt gå ner sig.

Det råder stor ansvarsförvirring mellan kommun och landsting om vilka som har det övergripande ansvaret – ett ansvar ingen tycks vilja ta. Min son har blivit en flipperkula mellan inkompetenta och ansvarslösa paragrafryttare och ideologiskt styrda socialsekreterare, som enbart har en enda sak i huvudet: Drogfrihet till varje pris. Detta synsätt har fått förödande konsekvenser både för anhöriga och för brukare, och som i värsta fall leder till döden. 

Min son är långt ifrån ensam i sin situation. I min kontakt med föräldrar som varit med om samma sak var det speciellt en persons historia som fick mig inse allvaret med den bristande vården. Det är min medskribent Agneta, som driver brukarföreningens anhörighetsgrupp. När jag hörde hennes berättelse fick jag en klump i magen som var så tung att den finns kvar än i dag. Skillnaden i våra berättelser är att min son fortfarande är vid liv, medan hennes är död

Hans död är en ofattbart tragisk händelse. Men den borde också ge många en tankeställare. Den hade kunnat undvikas om man inte tillåtit tvångsutskrivningar från substitutionsbehandlingar med metadon eller buprenorfin. Tvångsutskrivningar är många gånger lika med att skicka en människa mot döden. Det är extremt inhumant och ingen annan patientgrupp hade accepterat att få sin livsnödvändiga medicin indragen. Det är skamligt. Ska min son behöva gå samma öde tillmötes för att beslutsfattare låter ovetenskaplig och grundlös moralism gå före människors liv och hälsa?

Min son orkar än så länge formulera sig och söka den vård han behöver, men hur är det med dem som gått ner sig ännu djupare? Jag vill uppmana alla anhöriga som lever med samma ångest och oro som jag att säga som det är. Missbrukarvården fungerar inte. För att få stöd får jag från kommunens anställda drogexpert rådet att klippa all kontakt med min son, något jag och många andra inte kan eftersom vi inte tror att det hjälper mot våra barns problematiska bruk. Ni föräldrar som får samma råd: gå inte på det, de är inga experter. Stötta i stället era söner och döttrar.

Den här frågan handlar om människoliv och det finns inte utrymme för eget tyckande eller ideologiska principer. Människor som vill bryta sitt problematiska opiatbruk ska inte behöva slåss för sin rätt till vård. Trösklarna till vården måste sänkas ordentligt, kötiderna kortas, utredningarna effektiviseras och tvångsutskrivningarna från substitutionsbehandling måste upphöra.

Annika Petzäll

Agneta Söderlund

Följ ämnen i artikeln