Estetiken är frånstötande
Martin Ezpeleta: Att tönta sig med dikter är inte svenskt
Kärleken behöver inte underskrivna papper för att överleva, den behöver inte poeter som dammar av den eller sitta och rulla tummarna
tills fullmånen kallar på den. Och den behöver definitivt inte en egen kalenderdag för att bekräftas.
Kärleken är ett maskrosbarn, den växer var och när som helst. Under skottsalvor eller i tomma magar, kärlekssagorna frodas även i krig och misär.
Och om den är så självklar, varför ens fira den?
Varför ge den en kalenderdag, som om vi behövde ett ultraljud för att veta att det som sparkar i magen är en fjäril?
Min första tanke är: Varför inte?
Vad kan det skada att kärleken en dag om året får lite draghjälp?
Visst, den har en frånstötande estetik, där nallebjörnar klär ut sig till Amor och hjärtformat gelégodis blir ett afrodisiakum.
Och jag håller med, dagen har ett dunkelt bakgrund, för även om Sankt Valentin har medeltida anor, så slog den igenom i Sverige på 60-talet som ett kommersiellt och amerikanskt importerat jippo.
Men samtidigt har dagen ett fint och viktigt budskap: Att visa sina känslor.
Varken mer eller mindre. Men i Sverige uttrycks känslorna mellan och inte på raderna.
Det är kanske därför också som det i Sverige finns så många motståndare till Alla Hjärtans dag.
Vi har lärt oss att älska med ljuddämpare, att visa känslor med sordin.
Att tönta sig med dikter och högtravande hyllningar till kärleken är inte svenskt.
Kärleken ska vara lågmäld och underförstås, inte övertydlig och i versaler.
Visst, det är lite synd att originaliteten lyser med sin frånvaro och många använder sig av samma prefabricerade budskap och uttrycksmedel.
Men när jag ser unga killar och tjejer lägga ner hela sin veckopeng på en nallebjörn som kramar om ett I-love-you-hjärta, eller hela månadspengen på en romantiska middag, eller kämpar med rimlexikonet för att få till sin första kärleksdikt, kan jag ändå inte låta bli att känna att dagen för många fyller sitt syfte.
Och det finns ingen anledning att motsätta sig det. Eller skratta och töntförklara det.
När man sliter ut sitt hjärta och plattar ut det på ett papper blir det lätt patetiskt.
Men när man inte gör det, blir det bara sorgligt.