Socialdemokrater, har ni glömt klimatkrisen?
Edman och Greider: Grön politik är mer än grönt stål
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2024-05-06
DEBATT. Sedan socialdemokratin slutade samregera med Miljöpartiet har ingen ledande socialdemokrat på allvar höjt rösten för miljön och klimatet, trots att klockan tickar för såväl rödlistade arter som glaciärer.
Grön politik har för socialdemokratins vidkommande krympt ner till grönt stål – ett viktigt men också skakigt projekt.
När partiet lägger om sin migrationspolitik fattas ett avgörande perspektiv helt i analysen: De enorma flyktingvågor som klimatkrisen i framtiden kommer att utlösa.
Att Moderaterna leder en regering som sänker klimatambitionerna förvånar inte: inte mycket i deras idépolitiska grundval fångar upp klimat- och miljöfrågorna. Den ekonomiska människan, Homo Economicus, svävar ovanför biosfären.
På högerkanten i svensk politik pressar inget parti på i dessa frågor. Tvärtom, SD ställer nu skamlösa krav på att sudda ut allt vad klimatpolitik heter.
Men inte heller socialdemokraterna tar ledartröjan för en grön omställning. Trots att det tidigare så betonggrå partiet tronar på en hyggligt stolt historia av engagemang – från initiativet till FN:s första Miljökonferens i Stockholm 1972 till miljöministrar som Birgitta Dahl och Anna Lindh som la grunden till Sveriges internationellt prisade kamp för vår tids ödesfrågor.
Den enda nya utopi som kommit över rörelsens läppar på senare årtionden är Göran Perssons ”Det gröna folkhemmet.”
Att jämna ut inkomstskillnader är i praktiken att bekämpa växthusgasutsläppen: se där en portalparagraf för en grön socialdemokrati.
Ökade klassklyftor driver på konsumtionshetsen i en kedjereaktion som startar med de översta skiktens växande köpkraft och fortplantar sig nedåt till den siste gängkriminelle på jakt efter en guldklocka.
Grön offensiv är heller inte möjlig så länge partiet håller fast vid en ekonomisk politik som omöjliggör investeringar i infrastruktur (järnväg), energieffektivisering eller hållbar stadsplanering.
Vi ser massor av utmaningar för ett offensivt grönt S-ledarskap inte minst nu inför ödesvalet till EU-parlamentet:
- Drivmedelspriserna har sänkts av Tidöregeringen från den 1 januari, genom dumpade skatter och reduktionsplikt. Men all expertis visar att de redan om ett eller två år kommer att behöva höjas dramatiskt ifall EU:s mål för Sverige ska nås till 2030.
Ett S-märkt klimatledarskap måste ärligt redovisa detta för väljarna och presentera en politik för rättvis bördefördelning mellan stad och land och mellan olika inkomstgrupper. Högern har tagit landsbygden som gisslan för att stoppa klimat- och miljöpolitiken men det måste bli ett slut på det. - EU:s klimatlag kräver att mer kol från atmosfären lagras in i träd, mark och träprodukter. Sveriges ”hemläxa” är att lagra ytterligare fyra miljoner ton kol per år till 2030. Det betyder att träden måste stå kvar i skogen ytterligare 15-20 år innan de avverkas, jämfört med i dag.
S måste våga ta strid för detta mot de delar av svensk skogsnäring som säger blankt nej. - Ett offensivt S-ledarskap måste stimulera fram en växande produktion av baslivsmedel. För att öka Sveriges självförsörjningsgrad, idag den lägsta i EU, och för att inhemsk matproduktion håller landskap öppna och främjar klimat och biologisk mångfald.
- Magdalena Andersson och hennes partiledning måste ta till sig den forskning som kräver tillfälligt fiskestopp i våra kusthav, med syftet att rädda ekosystemen och därmed också det framtida yrkesfisket.
Och kräva en politik för plastfria kusthav. Därtill behöver ytterligare en havsnationalpark tillskapas, förslagsvis i Östersjön.
Stefan Edman, biolog och författare
Göran Greider, journalist och författare
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.