Kravallerna skadade bilden av Sverige
DET ÄR INTE SÅ VANLIGT att italiensk tv sänder bilder från Sverige. Det händer ibland och det har alltid varit roligt att se dem. För nästan alltid handlar det om positiva händelser. Sociala reformer som väcker uppmärksamhet världen runt. Sverige är vackert och jag blir rörd och stolt över mitt gamla land.
Men den här gången var det inte roligt att se nyhetssändning efter nyhetssändning uppehålla sig vid kravallerna i Göteborg. Tillsammans med mina vänner chockades vi av bilderna från en stad jag älskar. Men den här gången handlade det om förstörelse, om besinningslös vandalism mot möbler, inredning eller fönsterrutor, brutalt våld mot polismän som utkommenderats för att försöka försvara vår vanliga trygghet.
Efter den första chocken kom också vreden över allt jag såg. I ett land där folk har att äta och kan klä sig efter senaste modet – vad tror de sig kunna uppnå med detta våld? Jag vet vad som förstörs, det är bilden av Sverige i utlandet. Vi har, eller hade i varje fall, en Sverigebild som byggts upp under många decennier. Jag är rädd för att den nu raserats. Det är kravallerna i Göteborg som folk kommer att minnas.
Jag lämnade Sverige 1951 och minns landet som en idyll, där folk respekterade varandra och där man kunde vandra hemåt på sommarkvällarna utan att någonsin känna osäkerhet. Sverige representerade en trygghet som det kändes skönt att kunna återvända till. Visst hände det att jag blev påhoppad emellanåt. Det var händelser som tillfälligt kylde ned mina relationer till mitt fädernesland. Men lyckligtvis går sådant att glömma och nya besök i det gamla landet, hos syskon och vänner, gjorde att den gamla bilden av det vackra och trygga Sverige återuppstod.
Men så kom bilderna från Göteborg på tv-rutan. Jag stod fullständigt frågande inför sekvenserna av konfrontation mellan kravallutrustad polis och tjutande demonstranter. Unga människor som kastade gatsten på de utkommenderade poliserna.
Jag hörde siffrorna på sårade och skadade. Såg röken stiga ur högarna av sönderslagna möbler från uteserveringarna längs Avenyn. Och så bilderna av polisen som drar sin pi-
stol, demonstranten som träffas och faller sårad till marken. Detta var bilder av något som hände i mitt gamla Sverige. Ofattbart.
Hur mycket provokationer krävs för att en svensk polis skall känna sig tvingad att dra sitt vapen? Om situationen är sådan att polisen tvingas dra fram pistolen då får sannerligen demonstranterna ta på sig ansvaret. Ingen hade bett dem kasta sten på polisen. Alldeles uppenbart hade de inte lytt polisens order om att skingra sig. Då får de också ta sitt ansvar för vad som hände.
Jag blev verkligen arg över vad jag såg dessa dagar. Någonting måste ha hänt i Sverige dessa år och nu är det hög tid att vi klarar ut vad detta är. Det är enda möjligheten om vi vill få det gamla Sverige tillbaka.
Jag tänkte på andra liknande bilder vi matats med under de senaste åren. Bilderna från Nordirland, från Palestina och Israel. Också där ständiga övergrepp, poliser som beordras gå emellan för att stoppa fortsatta våldshandlingar. Men där handlar det om urgamla konflikter, om sekelgammalt hat mellan olika befolkningsgrupper, om försvar av den egna säkerheten och aktioner för att förhindra övergrepp.
SÅDANA KONFLIKTER har vi ju inte haft på många sekler i Sverige. Varifrån kommer så våldsamma aggressioner som jag såg utlösas på gatorna i Göteborg? Jag skämdes inför mina vänner för vad jag såg och inte kunde förklara.
Vad trodde demonstranterna att de skulle kunna uppnå med sina våldsamheter? Hur kunde de känna sig auktoriserade att förgå sig mot människor som inte gjort dem något?
Nej, jag kände verkligen inte igen mig och frågetecknen bara blev fler. Jag undrade hur dessa ungdomar som i dag är 18–20 år skall känna sig en dag när de som 35–40-åringar tittar sig i spegeln och frågar sig: Vad är det jag har gjort?
Hittills har jag bara talat om demonstranter utan att skilja på svenskar och utlänningar. Men efter vad jag hör var svens-karna i majoritet. Unga svenska grabbar som känner sig tvingade att tillgripa våld för att uttrycka sina åsikter. Det stämmer inte med vad jag lärde mig under min uppväxttid i Skåne. Och det stämmer ännu mindre med hur jag har tänkt på Sverige alla dessa år. I Sverige, det lugna och trygga, diskuterade vi och kanske demonstrerade, men i lugna, värdiga former. Och vi visste att hela sanningen aldrig finns på en enda sida. Att det är kompromisser som behövs för att man skall kunna få leva i fred.
I STÄLLET SÅG JAG maskerade, svartklädda människor som systematiskt slog sönder skyltfönster och krossade blomkrukor. Bilderna skrämde mig. Uniformerade och maskerade män har begått så mycket orätt – men alltid i andra länder. Inte i Sverige. Det här var ju så totalt meningslöst! Inte kan man nå några politiska mål med sådana metoder.
Det sägs också att en stor grupp kom från andra länder, från Tyskland, Skandinavien eller andra europeiska länder. Som jag ser det kan ju organiserad vandalisering av det här slaget bara försena arbetet på att bygga ett enat, fredligt Europa. Ett Europa där det borde räcka att åka med ett ID-kort i bagaget från ett land till ett annat. Nu kommer det säkert att talas om att införa nya restriktioner igen. Nu kommer det att krävas nya murar mellan länderna.
Den möjligheten väcker ännu mera vrede hos mig – mot demonstranterna och deras meningslösa våld.