Privatisering ger ökade klyftor inte valfrihet
I valet 1998 gick de borgerliga partierna framåt i storstadsregionerna. I många kommuner i Stockholms län, i Stockholms läns landsting och i de nybildade regionerna Skåne och Västra Götaland lyckades man erövra makten. Det blev snabbt tydligt att man avsåg att använda sina fyra år vid makten för att genomdriva grundläggande förändringar av välfärdssystemet. Man tog fram program för konkurrens-utsättning av vård, skola och omsorg, och utförsäljning av kommunala tillgångar. Allt som inte är myndighetsutövning ska kunna privatiseras. Det har nu gått två och ett halvt år. I Västra Götaland kapsejsade det borgerliga styret förra våren, under trycket av skenande underskott. I Skåne har systemskiftet delvis kommit av sig av samma skäl. Men i Stockholm börjar det nu bli möjligt att skönja konturerna av det borgerliga systemskiftet. Vår studie av denna politik och dess effekter bygger på internationella erfarenheter av marknadslösningar i andra OECD-länder, studier av den svenska skolan, vården och omsorgen, och den löpande granskningen av kommunal verksamhet. Vi har granskat politiken utifrån frågeställningen om en långtgående konkurrensutsättning av vård, skola, och omsorg, i kombination med starka vinstintressen, kan äventyra grundläggande välfärdspolitiska principer, t ex fördelning efter behov och principen om likabehandling av alla.
Det råder inte någon tvekan om att det som pågår i framför allt Stockholms stad och landsting handlar om ett verkligt systemskifte. Politiken drivs med stor beslutsamhet, är ideologiskt motiverad och många av förändringarna är oåterkalleliga. Politiken har alla de inslag som kännetecknat de marknadsreformer som genomförts i andra länder: skiljandet av produktionen från beställning och finansiering, konkurrensutsättning och privatisering, kontraktsstyrning, användning av prestationsrelaterade ersättningar och försök till användning av marknadens (skenbart) fria konsumtionsval. Man försöker att kopiera marknadens principer för produktion, styrning och delvis också fördelning av välfärdstjänster. Den generella välfärden har tidigare vilat på helt andra principer än marknadens.
Fördelningen av välfärdstjänster ska inte ske efter efterfrågan, utan efter behov. Alla människor ska ha tillgång till vård, skola och omsorg av hög kvalitet. Elever eller patienter får inte sorteras och väljas bort av vårdgivare eller skolor beroende på skillnader i behov och kostnader. På många håll är privat drift snart inte längre att betrakta som komplement till offentlig drift, utan utgör snarare huvudsaklig driftsform.
I Täby finns till exempel inte längre kommunal barnomsorg. Redan idag går ca 10 procent av eleverna i Stockholms kommun i fristående skolor – inom några år kommer den andelen att ha fördubblats till 20 procent. Inom sjukvården pågår en omfattande privatisering. På många håll påskyndas privatiseringsprocessen genom att privat drift systematiskt favoriseras. De företag som tar över verksamheterna har ändrat karaktär. Det är inte längre i första hand personal- eller föräldrakooperativ som utgör de alternativa driftsformerna, utan nu träder de vinstdrivande bolagen in med full kraft, t ex Kunskapsskolan, Vittra, Capio, Carema och Partena Care. På många håll, bland annat inom äldreomsorgen i Stockholm, har dessa företag uppnått en oligopolställning. En gigantisk utförsäljning av allmännyttan pågår i Stockholms stad. Ungefär 17 000 lägenheter är sålda eller kommer att säljas. Försäljningen är inte bara en dålig affär för Stockholms skattebetalare – lägenheterna säljs till underpris – utan innebär i praktiken att vissa stadsdelar kommer inom några år att vara tömda på låg- och medelinkomsttagare. Genom försvagningen av de allmännyttiga bostadsföretagen försämras också deras möjligheter att vara hyresledande på marknaden, vilket på sikt innebär att marknadshyror införs bakvägen. När det gäller bostadspolitiken, som på många andra områden, tillämpar man således den brända jordens taktik – d v s man bränner de verktyg som en ny majoritet efter nästa val skulle kunna använda för att återupprätta den sociala bostadspolitiken. Trots storstadsregionernas mycket goda förutsättningar när det gäller tillväxt och sysselsättning, är de ekonomiska underskotten uppseendeväckande stora i såväl Stockholms landsting som Skåneregionen. I Stockholms landsting skenar underskotten och majoriteten förefaller strunta totalt i normala principer för en sund ekonomi. I korthet kan man säga att denna omfattning av privatiseringar och utförsäljningar hotar den generella välfärdspolitikens grunder. Den generella välfärdspolitiken bygger på principer om likabehandling och behovsstyrning. Såväl internationella erfarenheter som svenska analyser visar att när det smyger in vinstintressen i skola, vård och omsorg, innebär det allvarliga risker för ökad segregering och sortering av patienter och elever. Kostnadskrävande elever och patienter väljs bort eller får mindre vård och stöd än vad som motiveras av deras behov. Segregationen förstärks också av att det i första hand är de starka hushållen som utnyttjar valfriheten inom vården och skolan. Dessutom innebär vinstdrivande företag inom vården att drivkrafterna förstärks för att komplettera skattefinansieringen med en försäkringsbaserad finansiering. Privatiseringen har drivits så långt i flera kommuner och landsting, att det blir svårt för dem att ta sitt övergripande ansvar för vård, skola och omsorg. När kommunal drift saknas eller blir för liten, blir det svårt för en kommun eller ett landsting att ta sitt ansvar om de privata företag som driver skolor, vårdcentraler, äldreboende måste dra ner på verksamheten. Dessutom försvagas det demokratiska inflytandet över den kommunala verksamheten.
Syftet med konkurrensutsättning av skolan, vården och omsorgen var att det skulle bidra till bättre kvalitet, ökad effektivitet och mer valfrihet. Vi har i vår analys inte kunnat finna stöd för att konkurrensutsättningen hittills lett till mera påtagliga fördelar i dessa avseenden. Istället har den kraftiga ökningen av de privata alternativen inom skolan och vården lett till ökade klyftor och en förstärkt segregation mellan olika grupper av elever och patienter.