Hemmaduktiga bloggare är ett hån mot feminster
För en del verkar hela livet vara en kuliss. Det är så ytligt och utstuderat: En tillrättalagd hipster-Disney-värld. Allt är på lek, det tar aldrig slut. De hemmaduktiga kvinnobloggarna är värst.
Jag tror inte att det är en slump att vi rynkar på näsan åt färdigköpt mat, halvfabrikat, och djupfrysta produkter. Det är heller inte en slump att varor vädjande döps till saker som "Farfars bröd", "Pappasill", "Mammas köttbullar" och liknande. De där namnen svarar mot något inom oss, mot en längtan efter omsorg och kärlek.
Vi arbetar så mycket, för mycket, inte minst kvinnor. Istället för äkta husmorslångkok av hemslaktad ko får vi det pseudoautentiska: Familjen Dafgårds mammas fasters småländska oxgryta på idel e-nummer och köttslamsor från någon billig del av Asien. Efterfrågan och låtsastillgång.
Inte som att jag eftersträvar äkthet eller så. Vad är ens äkthet? Det antyder något bortom det sanna - inte ett faktum utan en känsla. Äkthet är en värderingsfråga. Och värderingsfrågor handlar inte bara om moral utan mer specifikt om det vi vill värna, det vi famlar efter och alltså inte tycker oss ha tillräckligt av.
Det är så jag ser "hemmafru"-bloggarna. De tror sig vara någon sorts skojkonservativa rebeller, och visst: De lyckas med konststycket att förolämpa både forna hemmafruar och feminister.
Men de riktiga hemmafruarna på femtiotalet levde inte i en tvättmedelslyckligt chic och tjusig tillvaro. De hade varken tid eller pengar att klä sig snyggt, eller specialinreda sina hem, eller laga genuin mat. De tog hand om barnen, städade och fejade, saftade, syltade och snöt, lappade och lagade och tröstade, konserverade och fryste och vyssjade, slet och släpade, vände och vred på varenda krona. De drömde inte om Äkta vara™ och Gediget hantverk™ utan om hur Maskiner™ och Teknikens under™ skulle göra dem fria.
Var och en blir salig på sitt sätt, och det är naivt att föreställa sig att alla skall tro, tycka och tänka samma som man själv. Men ärligt: Det är så provocerande historielöst att vilja tillbaka till den tid då kvinnan stannade hemma – inte minst om man vill dit i tron att hemmafru handlar om att hitta en förtjusande kjol i en andrahandsaffär och arrangera prydnadssaker i en bokhylla och baka cupcakes – det vill säga glasyrmuffins som visserligen ser överdådiga ut men smakar torrt och dammigt och tråkigt. (Jag försöker inte antyda en allegori, jag bara säger.)
Idéhistorikern och skribenten Rasmus Fleischer, föreslog för övrigt att ordet cupcakes skall översättas med koppkakor. Och ja, det vore just ett lagom sätt att straffa dem som berättar bloggsagor med bild. Koppkakor. Kan vi inte alla kalla det så framöver? Bara för att jävlas.