Egoister blir bra föräldrar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-19 | Publicerad 2011-03-18

”Ketchupmamman”: Det är orimligt att skaffa barn ”för barnets skull”

Ibland säger folk att ”man ska inte skaffa barn för sin egen skull – man ska skaffa barn för barnets skull”. Och alla runt omkring nickar snusförnuftigt och hummar och håller med. Det låter ju så klokt. Så sant. Så vettigt. Precis som att man inte ska slå barn, koka hundvalpar eller kissa i motvind, så är det klart man inte ska skaffa barn för sin egen skull. Det är egoistiskt. Och egoistiska människor blir väl inga bra föräldrar. Nä, då är det till och med bättre med en generös och omtänksam människa som skaffar barn för att de blivande morföräldrarna tjatat så länge.

Eller kanske inte. Och inte heller får man planera en ny gullig bebis för att rädda ett döende förhållande. Hur man nu ska kunna vara medveten om att det är det man försöker göra, när det är först i efterhand sådana skäl blir uppenbara. Ingen sätter sig väl ner med sin partner och skissar upp framtiden på det viset? ”Jo du Olle jag känner att du och jag glidit isär litegrann. Och då kom jag spontant att tänka på en annan tid när helt andra saker gled isär regelbundet. Vilket ledde till att vi fick lilla Stina. Det var väl mysigt? Nu när jag tänker tillbaka minns jag inte alls den tiden som påfrestande för vårt förhållande, utan som en lycklig tid då vi hand i hand förde givande diskussioner om vällinghämtande klockan tre och klockan fem varje natt. Och så hade vi så gulliga smeknamn på varandra. Vad var det nu jag kallade dig? Jo just det ja, 'klantarsel!'”
 

Det sägs även att en del människor vill ha ett till barn bara för att det är trendigt. Det låter verkligen hemskt. Som att de sitter hemma och modesurfar innan de utbrister ”älskling, har du sett att skinnjackor är inne i år igen? Och bebisar. Jag åker till KappAhl, så kan du väl ta av dig byxorna under tiden, så hinner vi kanske fixa båda grejerna innan klockan fem”.

”Ve och fasa”, suckar folk. ”Finns det människor som läser om Di Levas sladdis i tidningen, och bestämmer sig för att skaffa en egen?” Ja, så kanske det är. Eller så ser de Di Leva och bestämmer sig för att de vill permanenta sig. Det är svårt att veta vilket alternativ de väljer, men i båda fallen har nog intresset funnits där innan. Antingen för bebisar, eller för väldigt fluffigt hår.
 

Fast det låter onekligen inte alls lika sympatiskt som att skaffa barn för barnets skull. Men exakt hur gör man det sistnämnda då? Barnet finns ju inte. Han har inga åsikter, ingen vilja, ingen längtan efter att födas så att han kan åka till Disneyland och kräkas i berg- och dalbanan. Hur man än vänder och vrider på det är det inte rimligt att påstå att man ska skaffa barn för det ofödda barnets egen skull. Inget barn vill bära den bördan av skuld till föräldrar som uppoffrade sig och sitt liv, och nu minsann får fira jul ensamma utan sina otacksamma barn. Barn som faktiskt borde veta bättre med tanke på den perfekta uppfostran de fått av föräldrar som gjorde allt, allt, allt för deras skull.

Så skit i hur det låter. Skaffa barn för din egen skull. Skaffa barn för att det är trendigt, för att det känns som om något saknas, för att du vill se hur dina gener ser ut om man blandar dem med din grannes. Men skaffa alltid, alltid barn för att du vill, och inte för någon annans skull.

Vad barnet sedan vill brukar man märka rätt snart. Även om man har öronproppar.

Karin Lindell