Släpp inte ut lasermannen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-08-08 | Publicerad 2005-03-30

Journalisten Stefan Wahlberg: Om den ”humana” kriminal- vårdens haltande balansgång

Lasermannen var en egoistisk och hänsynslös människa. Det säger John Ausonius själv i Aftonbladet, 13 år efter det att polisen satte punkt för hans serie av mord, rån och våldsattentat. Nu vill han få regelbundna permissioner från sitt livstidsstraff och han får medhåll från kriminalvården på Kumla.

I ett yttrande hävdar Kumlas personal att Ausonius inte har någon förhöjd risk för återfall. Detta trots att den senaste utredningen om hans psykiska status säger någonting helt annat: ”Ausonius är en gravt personlighetsstörd man med klar nedsättning beträffande empatisk förmåga och förmåga till impulskontroll vilket främst tar sig uttryck i en explosiv aggressivitet. Risken för återfall i våldsbrottslighet är klart förhöjd”.

Så långt fakta.

Så långt en obestridlig motsägelsefullhet som man varken behöver vara kriminalvårdare eller rättspsykiater för att upptäcka.

Jag kan inte sätta mig till doms över John Ausonius psykiska status i dag utan nöjer mig med att konstatera att det finns ett stort mått av osäkerhet i hans ärende – minst sagt. Och detta väcker den principiella fråga som varje rättssamhälle måste ställa sig: hur stor osäkerhet kan vi acceptera för att dömda brottslingar ska få försöka anpassa sig ute i det fria?

Frågan borde vara mer central i den svenska kriminaldebatten där man annars slentrianmässigt framhåller vikten av en ”human kriminalvård”. Då den pensionerade överåklagaren Brynolf Wendt var expertkommentator i TV 3:s ”Efterlyst”, så brukade han dock ställa frågan på sin spets: ”Human kriminalvård? Är det brottslingarna eller de potentiella brottsoffren som avses?”

Alltså, i ett läge då vi sänker ribban för vad som är en acceptabel osäkerhet för brottslingars återfallsrisk, så måste vi också vara medvetna om att vi gör oss själva till försökskaniner för kriminalvårdens experiment. Balansgången är långt ifrån hårfin och den osäkerhetsnivå som vi i dag accepterar i Sverige resulterar i princip dagligen i nya brott och alltför ofta i nya tragedier. Som försökskaniner har vi således dåliga odds och man kan med fog säga att historien förskräcker.

Ska vi då kasta nyckeln i sjön?

Ingalunda! I så fall kunde vi på allvar ge upp den vision som åtminstone namnet kriminalvård antyder i all sin förljugenhet.

För det finns ljusglimtar på våra fängelser – människor som ärligt och innerligt ångrar sig och som har lyckats överträffa både sitt eget förflutna och kriminalvårdens haveri. John Ausonius argumenterar, om inte övertygande så i vart fall starkt, för att han skulle vara en av dessa. Men är vi andra beredda att tro honom, att chansa?

Är vi beredda att bli hans försökskaniner då den senaste personutredningen pekar på en psykisk status som är svartare än natten?

Den grundprincip som trots allt gäller är att dömda brottslingar ska hållas inlåsta och att livstidsdömda fångar ska sitta inne på livstid. Detta är vår norm och varje avvikelse från denna måste kunna motiveras på ett sätt som minimerar antalet offer bland försökskaninerna.

För en gångs skull är bevisbördan omvänd: det är John Ausonius som måste visa att han är ofarlig innan han kan släppas ut.

Tidigare artiklar

Stefan Wahlberg

Följ ämnen i artikeln