Sveriges framgång vilar i Pippis händer
Gustav Fridolin (MP): Vi måste vara brutalt ärliga – framgång kräver läsning
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-10-31
DEBATT. Sveriges framgång ligger i händerna på Bamse och Pippi. Vår civilisation vilar tungt på det skrivna ordet, och det gör den svenska ekonomin och demokratin också. Bara när människor kan ta del av andras resonemang och uttrycka sina egna lever demokratin. Och bara ett land med en väl utbildad befolkning kan bestå som rikt i en kunskapsekonomi.
Det här är första dagen på läslovet. Och då är det viktigt att vara brutalt ärlig om dessa saker. Det kan verka smått att döpa om ett lov, men det stora i detta är att vi inte kan lämna vår ungdom utan klara besked.
Livet i dag är mer komplicerat än för hundra år sedan. Då räckte det ofta med sex år i folkskola för att kunna hantera ett vuxet liv. Nu är det dubbla ett minimum för de allra flesta. Det är inte lite vi lägger på axlarna på nästa generation, det minsta vi kan göra för dem är att vara ärliga om det.
Därför står läsande och kunskaper i centrum. Det lilla frö som är läsandet måste sås tidigt.
Från början handlar det inte om stora saker: Den förälder som köper sina barn en prenumeration på Bamse eller som lånar Pippi Långstrump på biblioteket ger sitt barn en väldigt viktig gåva.
Det brukar sägas att det krävs 5 000 timmar för att träna upp sin läskondition, gå från att staka sig genom en text till att läsa med flyt och lust. Alla de timmarna ryms inte i skolans schema.
Vi ska läsa mer i skolan, men vi måste också läsa mer hemma och alla barn – oavsett hur många böcker man har i bokhyllan hemma – måste oftare hamna i situationer där man kan upptäcka läsning.
Det är på ett grundläggande plan när en ung människa lär sig att läsa, skriva och räkna som mycket av hennes framtid stakas ut. All utbildning bygger på förståelsen av långa resonemang, den typen av resonemang som finns i böcker. Den som inte redan ganska tidigt känner sig bekväm med böcker har sedan svårare att ta till sig mer komplicerad utbildning längre fram.
Vi vet att ett läsande barn lämnar skolan med ett ordförråd på 50 000-70 000 ord. Det är det som krävs för att fullt ut förstå en dagstidning. Ett barn som inte läser går ofta in i vuxenlivet med ett mycket tunnare ordförråd än så.
Läslovet är bara en liten del av det regeringen gör för läsningen. Vi investerar i bemannade skolbibliotek och läsombud på förskolan, vi inför en läsa-skriva-räkna-garanti som reglerar stöd till den som har det tufft med läsningen i de första åren, vi stärker folkbiblioteken och specialpedagogiken.
Men skolan kan inte leva elevernas liv åt dem. Som lärare känner man ibland att man befinner sig lite i samma situation som en läkare: Jag kan inte tvinga någon att läsa utanför skolan lika lite som läkaren kan tvinga någon att inte röka utanför sjukhuset. Men på samma sätt som vi alla vet att rökning är skadligt vet vi att läsning är oerhört nyttigt.
Valet mellan att bli en läsande människa eller att inte bli det kan inte skolan göra åt någon. Vi kan och ska ge råd, verktyg, resurser, stöd och specialpedagogik, men i slutänden är det ett arbete som görs av var och en.
Läslovet, eller rättare sagt det namnet på lovet i grunden handlar om, är viktigt.
Det handlar om att säga det vi vet tydligt och med klar röst: Skolan är viktig, skolan ger stöd, men skolan är inte någon annan som gör arbetet åt oss.
Livet avgörs också av alla de val vi gör som individer. Och valet att läsa är då ett av de val som gör livet rikare, längre och mer spännande än något annat. I detta är Bamse och Pippi de bästa vänner ett barn kan ha.
Gustav Fridolin, utbildningsminister (MP)
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.