Snart kan 300 mackar ute i landet försvinna
Debattören: De flesta har inte ens råd med saneringsavgiften
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-01-10
DEBATT. När nu Landsbygdskommittén presenterat sitt slutbetänkande saknas ett viktigt förslag. Enligt Tillväxtverkets enkät från 2010 som genomfördas av företagare på lands- och glesbygd, var den enskilt viktigaste förutsättningen för fortsatt drift och utveckling, tillgång på drivmedel.
Fortsatt tillgång på drivmedel på gles- och landsbygd är långt ifrån säkrad och när bruttomarginalen på drivmedel kommer att sjunka från i dag historiskt höga nivåer, kommer Sverige få erfara en mycket kännbar mackdöd.
Svensk Bensinhandel erfar att över 300 drivmedelsanläggningar inom kort kan läggas ner och att majoriteten av dessa saknar finansiering för att kunna sanera.
Landsbygdskommittén borde ha tagit med en lösning för att finansiera och säkra sanering av drivmedelsstationer. Enligt Svensk Bensinhandel har drygt hälften av landets drivmedelsstationer inte en tillfredsställande lösning eller säkerhet för att kunna sanera sin anläggning vid en kommande nedläggning.
Eftersom lönsamheten som detaljist inom drivmedelsbranschen är mycket pressad, med ett genomsnittligt resultat om 100 000 kronor per år, finns inte ekonomiska resurser att avsätta medel för en kommande sanering. För stationer på gles- och landsbygd är dessa siffror av naturliga skäl ännu sämre.
Då drivmedelsstationer på gles- och landsbygd i regel inte är lönsamma på detaljistnivå, så uppstår svårigheter att driva dessa, utveckla verksamheten och – sist men kanske viktigast – att generationsskifta.
Vem vill köpa eller efterlämna en verksamhet som inte är lönsam och där man ärver en latent stor miljöskuld? En drivmedelsstation som inte har resurser att sanera sin verksamhet vid nedläggning kan i slutändan bli kommunens ansvar, det vill säga skattebetalarna.
Inför 2015 fick Naturvårdsverket uppdrag av regeringen att föreslå en lösning för att finansiera olika branschers latenta miljöskulder. I Naturvårdsverkets förslag som presenterades till regeringen januari 2016 återfanns en lösning som innebar att alla verksamheter med miljöfarlig verksamhet skulle tvingas att betala en riskpremie som senare skulle kunna användas om verksamhetsutövaren var oförmågen att sanera och återställa.
Med Naturvårdsverkets svar återfanns också flera andra förslag till lösningar, där verket underströk att man primärt vill se frivilliga branschlösningar för att finansiera latenta miljöskulder.
Svensk Bensinhandel har under ett drygt decennium försökt att skapa en branschfrivillig lösning där alla aktör avsätter 2 öre per liter fossilt drivmedel i en gemensam saneringsfond. Denna avsättning är tillräcklig för att efter tre år ackumulerat hela branschens miljöskuld. På detta sätt uppnås flera mål:
Branschens miljöskuld är finansierad i helhet.
Aktörerna inom branschen avsätter mindre, och konkurrensneutralt, medel under en kort period och behöver inte reservera medel på balansräkningen.
Fortsatt drift på gles- och landsbygd samt generationsskifte möjliggörs.
Lägre finansiell risk för kommuner och stat då saneringen inte riskerar att behöva betalas av samhället.
Mindre risk för konkurser på företagsnivå såväl som för privatpersoner.
Företagsamhet på gles- och landsbygd säkras genom att drivmedelsanläggningar kan fortsätta att vara i drift och att nyetablering möjliggörs.
Regeringen borde nu i sitt arbete för att säkra en levande landsbygd också inkludera en lösning för att hantera den ofinansierade miljöskuld som berör drygt hälften av landets drivmedelsstationer.
Robert Dimmlich, vd, Svensk Bensinhandel
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.