Kompisrekryteringar kan ge mer byråkrati
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-07-13
Statsvetare: Riksrevisionens felsteg hotar ordning vi kunnat vara stolta över
DEBATT. Den senaste tiden har Dagens Nyheter avslöjat en räcka oegentligheter i Riksrevisionens arbete. En riksrevisor la sig i en granskning av en process som han själv tidigare varit involverad i; en annan har lagt sig i anställningsprocesser för att rekrytera sina tidigare kollegor på regeringskansliet; obehöriga har tillåtits komma med inspel på pågående utredningar, med mera.
För mig som korruptionsforskare framstår de oprofessionella rekryteringarna av tidigare kollegor som särskilt graverande. Statliga myndigheter ska bara utgå ifrån förtjänst och skicklighet när de anställer. En sådan meritokratisk ordning har i forskningen visat sig vara ett av de starkaste skydden mot korruption.
Förklaringen är dels är att olämpliga sökande gallras ut. Men en annan viktig faktor är också att anställning på grund av meriter fostrar en lojalitet till ämbetet och kåren, snarare än till enskilda personer eller politiska partier. Den som får sitt jobb som ett tack för politiska tjänster eller vänskapsband riskerar att påverkas av det i sitt framtida arbete.
Riksrevisorn Susanne Ackum lovade i mejl att skräddarsy utlysningar för att gynna specifika personer, och gav dem dessutom sedan mycket höga löner. Hur troligt är det att de som fått sitt jobb på så vis skulle slå larm om hon sedan missbrukat sitt ämbete på något annat sätt? Inte särskilt, om man ska tro forskningen.
Hur uppnår man då meritokrati? I vissa länder, till exempel USA, är rekrytering till myndigheter än omständlig process. Ofta måste sökande genomföra särskilda standardiserade tester, och urvalet av kandidater begränsas sedan till de med högst poäng. Ibland fattas besluten av kommissioner utanför myndigheten. Chefer har i allmänhet mindre inflytande över vilka som anställs.
Systemet infördes efter att president James Garfield 1881 mördades av en misslyckad advokat som var besviken för att han inte fått något federalt jobb trots att han (på eget initiativ) kampanjat för Garfield. Under de efterföljande årtiondena bidrog det till att minska politiseringen och svågerpolitiken i förvaltningen. Samtidigt har systemet kritiserats för att vara långsamt och oflexibelt, vilket också är själva poängen.
I en jämförande studie av många länder har jag funnit att förekomsten av liknande formaliserade system för rekrytering har ett positivt samband med upplevelsen av meritokrati. Men det finns också länder som sticker ut, som lyckas kombinera snabba och flexibla rekryteringsprocesser med en hög grad av meritokrati. Friheten hanteras med ansvar. Nya Zeeland är ett sådant land, liksom Sverige.
Förklaringen jag föreslår är att länder som klarat denna balansgång har kontrollfunktioner utanför myndigheterna som motverkar missbruk, så som ett välfungerande rättssystem, fri press – och en effektiv revision.
Om man ska vara optimistisk visar avslöjandena om Riksrevisionen att den externa kontrollen fungerar, den här gången i form av grävande journalistik. Men att det handlar om just Riksrevisionen är beklämmande. Det är ju den som ska stå för den sakliga och opartiska granskningen. Förtroendet måste nu återupprättas – snabbt och kraftfullt.
Om liknande mönster av kompisrekryteringar uppdagas på andra myndigheter är risken att vi som svar får ökad byråkrati och minskad flexibilitet. Kanske är det nödvändigt för att stävja missbruk. Tyvärr skulle det också innebära att svensk statsförvaltning förlorar något som vi tidigare kunnat vara stolta över.
Anders Sundell
Statsvetare