Hur mycket lidande klarar ni, politiker?
Debattören: Vi ser resultatet av nya migrationspolitiken – ni stänger in er i riksdagshuset
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-12-15
DEBATT. Den nya och ohållbara migrationspolitiken visar sig allt tydligare i en ohållbar verklighet. Senast genom det svåra beskedet om att tre ensamkommande tagit sina liv i samband med avslagsbeslut de senaste veckorna.
Deras tragiska öden klargör vad politiska beslut i slutänden handlar om – människoliv och deras värde.
I kontrast till de faktiska konsekvenserna av regeringens politik framstår deras retorik om andrum och ordning som ett grymt skådespel. Den ordning som uppstått är inte byggd på människovärde, och blir ohållbar för varje människa som vägrar reduceras till något mindre än vad hon är. Det gäller också oss som inte just i dag har tvingats på flykt.
Få av oss som lever i Sverige kan undgå politiken i vardagen när våra nyanlända elever, grannar, kontaktpersoner och vänner nås av avslag och utvisningsbesked.
Regeringen har under månader nåtts av varningar och berättelser från socialarbetare, lärare och vårdpersonal i över hela landet. 16- och 17-åringar berövas på framtidstro och en trygg tonårstid. Mödrar som inte kan återförenas med sina barn. Ensamkommande sätts i förvar och skickas till länder där de aldrig satt sin fot.
Det som ledde till de förändrade asyllagarna var inte att verkligheten förändrades – kriget i Syrien har fortsatt rasa, människor dör varje dag på Medelhavet och läget i länder så som Afghanistan och Irak har inte förbättrats. Det som hänt är en förskjutning av gränsen för vad socialdemokrater och miljöpartister är beredda att acceptera när det kommer till mänskligt lidande. Man valde att stänga ute lidandet och inför sig själva och media legitimera sina handlingar genom avhumanisering av människor på flykt.
Ministrarna kanske klarar sig med krokodiltårar, att stänga in sig i riksdagshuset och få support och försäkrande blickar från sina blåbruna politikerkollegor. Men vi andra vill leva som människor.
En kraftfull rörelse har rest sig till försvar för förtvivlade tonåringar vars morgondag är allt annat än trygg. Svenska folket har startat upprop, demonstrationer, nätverk och praktiskt solidaritetsarbete genom rörelsen ”Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa”.
Rörelsen har tvingat fram mindre förändringar, men plåster och lappande räcker inte mot en i grunden ohållbar politik. Att det blivit svårare att utvisa till Afghanistan och att den som studerar kan få ett förlängt uppehållstillstånd är välkommet men inte tillräckligt.
Ändringarna visar att kamp lönar sig, och att vi som tar kampen segrar när vi litar på varandra i stället för tomma ord uppifrån.
Varje gång genom historien som friheten vunnit har det berott på att människor vågat lita på varandra i stället för av makthavarna konstruerade ”sanningar” om vad som är ”realistiskt”. Inte för att ord står mot ord, utan helt enkelt för att ord står mot handling. Makthavarna vågar inte möta praktiken utan hittar godtyckligt på den teori som låter dem ha det lugnt för stunden.
Vi andra kan inte och vill inte blunda för att valet står mellan solidaritet och ofattbart lidande för människor som är precis som oss. Vi ser att det som behövs är det som vi alla behöver – trygghet, frihet och framtidstro. Det betyder asyllagar som ger rätt till en fristad från krig och förföljelse, som gör att familjer kan återförenas och det betyder permanenta uppehållstillstånd.
Det som avgör är var vi drar vår gräns. För vad vi accepterar. Gränsen för hur mycket lidande regeringen, moderaterna, kristdemokraterna och liberalerna vill acceptera må ha flyttats, men det gäller inte oss andra.
Vi hör när lärare berättar om sina elevers omöjliga rädsla för resan mellan lärandet i klassrummet och förföljelsen i hemlandet. Vi lyssnar på socialarbetare som vittnar om afghanska pojkars bottenlösa förtvivlan inför sin framtid. Vi möter lidandet och kräver att det stoppas. Vi litar inte på makthavarnas omänskliga skådespel, vi litar på varandra.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.