Odemokratiskt vara för eritreanska festivalen
Debattör: Dansar först vid äkta självständighet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-08-04
DEBATT. Oändlig militärtjänstgöring. Fysisk och psykisk tortyr. Svält. Sexuella övergrepp. Otaliga flyktförsök genom heta öknar och öppna hav med livet som insats.
Så ser livet ut för en stor del av Eritreas befolkning samtidigt som svensk-eritreaner klappar och dansar på eritreanska festivaler och nationaldagsfiranden som äger rum varje år.
I förra veckan beslutade Järva Folkets park sig för att äntligen säga upp kontraktet med eritreanska festivalen i Järva. Att tycka beslutet var felaktigt är att vara antidemokratisk.
Jag är född i Sverige, men är uppfostrad av två eritreanska föräldrar som kom till Sverige i början respektive i slutet av 80-talet.
Min pappa är politisk flykting och har sedan han satt sin fot i Sverige 1982 alltid varit öppen regimmotståndare orädd för de konsekvenser detta haft för honom som att han inte kan åka tillbaka till sitt hemland där han lämnat en stor del av sin familj.
Som barn minns jag att det var jobbigt med pappas tjat om att Eritreas offentliga självständighet 1991 aldrig varit till fördel för folket. Det var också jobbigt när det nalkades nationaldagsevenemang och diverse regimtrogna festivaler, eftersom vi aldrig var en del av det regimtrogna eritreanska communityt till skillnad från många av mina då regimtrogna svensk-eritreanska vänner.
Jag blev aldrig förbjuden att delta i nationaldagsfiranden och andra regimstöttande evenemang, men gick aldrig då det kändes fel och jag redan som barn alltid haft en klump i magen och undrat vad det egentligen var svenk-eritreaner firade om det nu var som min pappa alltid hade sagt.
Det var inte länge sedan SVT-dokumentären ”Eritrea det ofria landet” släpptes och bekräftade katastrofläget som råder i Eritrea och samtidigt väckte liv i min barndomskänsla.
Eritrea är inte ens i krig, men ändå lever landets befolkning under förtryck. Och det värsta av allt är att förtrycket kommer inifrån, från den egna regimen.
Barn och unga flyr så fort de får chansen för att de inte längre ser något hopp för framtiden. Av samma anledning väljer musikaliska artister och idrottare att inte återvända efter internationella spelningar och mästerskap.
Kvinnor i Eritrea tvingas till sexuella tjänster för mat, dryck, sanitetsbindor och andra livsnödvändigheter.
Människor som exempelvis svensk-eritreanske Dawit Isaak som dömts till fängelse utan opartisk rättegång staplas bokstavligen ovanpå varandra och tvingas dela fångenskap i totalt mörker på ytor som är så små och fulla av medfångar att fångarna knappt kan röra sig i upprätt position.
Regimen –som förövrigt mer eller mindre består av en enda person, diktatorn Isseyas Afwerk – torterar och förslavar sitt eget folk samtidigt som svensk-eritreaner deltar i diverse regimtrogna festligheter.
I förra veckan skrev lokalpolitikern Åsa Nilsson Söderström (L) i en debattartikel i Aftonbladet att den eritreanska festivalen i Eggebygård måste stoppas då bland annat dess intäkter går till att stötta en av världens värsta diktaturer. Kort därefter beslutade Järva Folkets Park att bryta kontraktet med festivalen, vilket gjorde mig innerligt glad och lättad.
Det som däremot upprör mig är när svensk-eritreaner som bott i demokratiska Sverige i flera decennier dels hävdar att kontraktsbrottet står i vägen för kulturell frihet. Och dels går ut och debatterar emot Åsa Nilsson Söderström med det felaktiga argumentet att festivalen i Järva inte har med regimen att göra – när faktum är att intäkterna från festivalen hamnar i fickorna på den eritreanska diktatoriska regimen.
Majoriteten av dem som närvarar på den typen av festivaler är dessutom regimtrogna som betalar två procents skatt till diktatorn i Eritrea samt bjuder in regimpolitiker till evenemang för att tala till (läs: politiskt övertyga) det svensk-eritreanska folket.
Hur kan en då hävda att festivaler som helgens festival i Järva är en kulturell folkfest och inte en regimtrogen politisk fest som upprätthåller det diktatoriska styret?
Hur kan en svika ett lidande folk på det här viset? Hur kan ni svensk-eritreaner som deltar i dessa regimtrogna festivaler och nationaldagsfiranden år 2022 inte ta demokratiskt ansvar och fortsätta blunda för ert folks verklighet?
För mig är det bortom mitt förstånd att med paroller som ”Allenalki” (vi finns här för dig) och ”Awet ni hafash” (seger åt folket) stötta och vara solidarisk med en diktator som styr genom skräckvälde. Jag kommer på riktigt aldrig förstå syftet med att tortera och förslava sitt eget folk. Vilken sund människa gör ens det och i vilket syfte? Hur kan en inte vilja sitt eget folk väl?
Och det jag ännu mindre kan förstå är när svensk-eritreaner som fått en möjlighet att leva och verka i ett demokratiskt land som Sverige öppet genom ord och handling stöttar och är trogna en regim i ett land som är så långt ifrån verklig fred och frihet för folket (läs: de som gör nationen).
Det finns så många där ute som sitter tryggt i demokratiska länder och verkligen borde skämmas för att de inte backar och står upp för sitt folk som är fångade i ett oändligt diktaturiskt styre.
Jag kommer aldrig förstå hur samma människor dessutom högt och ljudligt i stället väljer att stötta en regim som styrs av EN enda person som uppenbart förtrycker sitt eget folk till den grad att de är villiga att riskera och till och med ber och bönar om att få dö för att få ro.
Jag ser i sociala medier att en del av de regimtrogna dessutom är samma människor som rider på BLM-vågor och andra medmänskliga politiska trendvågor, vilket får mig att undra varför det är så svårt att stötta och rida på en medmänsklighetsvåg för sitt eget folk?
Vi svensk-eritreaner måste kunna skilja mellan kulturell stolthet och att vara regimtrogen. Jag är stolt över min kultur, men jag skäms över och tar avstånd från den regim som styr mitt moderland. Diktatur har och kommer nämligen aldrig vara en del av min kultur, tvärtom splittrar den sittande diktatorn folket och därmed kulturen.
Den eritreanska befolkningen dör i jakten på frihet helt medvetna om vad som väntar dem längs flyktvägen. Samtidigt lever vi här på våra trygga platser och dansar medans folk dör.
Det är inte förrän nu i vuxen ålder som jag verkligen förstår vad min pappa menade och fortsätter mena när han i affekt uttrycker att han aldrig varit med om en mer korkad folkgrupp som klappar och dansar medans den egna befolkningen dör. Det är ju precis vad många av oss svensk-eritreaner gör.
Vi har fri tillgång på oberoende journalistik. Människor inifrån landet filmar och delar ljudupptagningar inifrån (med livet som insats) för att belysa hur vidrig deras verklighet är och vad gör vi? Jo vi bidrar till förpestandet av deras tillvaro genom att fira deras icke-existerande frihet eller ännu värre anklagar dem för påhitt. I vilket syfte skulle de hitta på?
Det finns ingen eritrean i min omgivning som inte själv eller via en släkting, vän, granne eller liknande känner någon som farit illa av den styrande diktatorn – ändå fortsätter människor vara regimtrogna. Varför? Jag kan inte komma på någon annan orsak än rädsla.
Att eritreaner i exil är så rädda för styret i ett land de flytt ifrån säger så mycket om hur stark skräck en enda person planterat både i folket i hans eget land men märkligt nog också i exil-eritreaner.
Hur ska Eritrea någonsin bli fritt och självständigt på riktigt om människor som lämnat landet inte vågar stå upp för befolkningen som inte kan stå upp för sig själv?
Officiell självständighet (läs: självständighet på papper) spelar ingen roll för ett förtryckt folk i psykiskt och fysiskt fångenskap. Tills den dag du mitt moderland får uppleva verklig frihet fortsätter jag att hålla mina ögon och öron öppna för din verklighet hur hemsk den än må vara.
Bara genom att bejaka och sprida kunskap om den kan vi åstadkomma förändring som resulterar i en verklig frihet och självständighet som faktiskt gynnar Eritrea och det eritreanska folket.
Och när den friheten och självständigheten är kommen är jag redo att dansa och klappa som aldrig tidigare förr!
Meryem Yebio, journalist och sjuksköterska
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.