Mamma ville inget hellre än att få dö
Malena Ivarsson: Ge oss rätten till ett värdigt slut
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-02-08
DEBATT. Det är januari 2012. Mamma sitter upp i sängen, blåslagen i ansiktet efter en fallolycka på äldreboendet.
”Du ser ut som Malena”, säger hon.
”Det är jag”, säger jag och rör vid hennes knä. Hon ser inte längre, hörseln är borta. Hon har kol och tarmcancer och vill inget annat än att få dö.
”Jag vet inte varför jag är här. De håller mig kvar.” Hon gråter.
”Om jag bara sparat mina sömntabletter skulle jag kunnat ta dem. Men de låser in dem. Jag kan inte ens hoppa ut genom fönstret. Jag har haft mardrömmar om Skandia och deras tabeller som man skulle multiplicera med. Nu är det väl ingen som kommer ihåg mig längre på Skandia.”
”Vill du ha din medicin?”, frågar jag och tar fram några Oxycontin ur min väska.
”Jo tack. Jag får inget lugnande här. Hjälp mig att lägga mig tillrätta.”
Jag stryker olja över hennes kinder, panna och mun.
”Ja, jag är så torr, men jag är ju 90 år.”
”Jag kommer i morgon”, säger jag, men vet att hon inte hör det.
Några dagar senare sitter min bror, syster och jag framför läkaren på äldreboendet.
Vi ber henne att låta mamma få somna in för att slippa sitt utdragna lidande sedan flera år. Läkaren säger att hon riskerar sin legitimation. Anhöriga kan anmäla henne. Vi försäkrar henne att vi som närmaste anhöriga inte skulle anmäla.
”Jag får inte medverka till assisterat döende. Förtroendet för oss läkare skulle minska om vi gav dödshjälp”, säger läkaren och ser ner i golvet. ”Vi läkare ska verka för livet, inte döden.”
Men vad är det för liv att vara blind och döv, smärtpåverkad dygnet runt, rädd och full av ångest?
”Ja, jag vet och många ber mig men så är lagstiftningen”, säger läkaren.
Jag tänker på citatet ”vägen till helvetet är kantad av goda intentioner”.
Aldrig är det tydligare än i diskussionen om dödshjälp. Frågan är extra aktuell med Björn Natthiko Lindeblads bortgång.
Många svårt sjuka väljer att som han gjorde ta livet av sig när de ställs inför en svår sjukdom – men alla har inte en hemlig läkare som skriver ut rätt mediciner.
Varför inte ge alla rätten att slippa frukta att hamna på sjukhus eller äldreboende utan ett värdigt liv? Hur många anhöriga tvingas till maktlöshet och förtvivlan för att politiker inte ändrar lagstiftningen?
Det finns palliativ vård, säger motståndare till frivillig dödshjälp. Någon sådan fanns inte för min mamma trots att hon inget hellre ville. Palliativ vård hjälper inte heller vid alla sjukdomar.
Man kanske ångrar sitt beslut, säger de också.
Varför ta ifrån människor deras självbestämmande när de tycker att de levt färdigt och framtiden är ett utdraget lidande? Varför ska en människas egen upplevelse tas ifrån henne?
Livet är inte alltid värt att leva eller ens bevara. Och mamma fick kämpa ett år till innan hon till slut dog.
Det finns modeller (frivilligt läkarassisterat döende) där obotligt sjuka, som antas avlida inom sex månader, kan få sömnmedel i dödlig dos. I Oregon har det fungerat i mer än tjugo år.
Människor får hjälp att somna in på ett skonsamt sätt i stället för att i desperation begå självmord.
Diskussionen påminner om abortmotståndet på 1960-talet då svenska kvinnor tvingades till Polen för att få hjälp. I dag är kvinnans rätt att bestämma över sin kropp självklar.
Läkare, som inte kan ge dödshjälp för att de vill värna livet, utför aborter utan att oroa sig över livets okränkbarhet eller över att förlora sin legitimation.
Vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder men saknar en lag som ger oss rätten till vår död.
Vi fortsätter att exportera vår omänsklighet och reagerar inte när obotligt sjuka inte ser någon annan utväg än att bli dödsturister. I Schweiz kan vi få den hjälp som svenska politiker inte ger oss.
Ge oss den sista friheten. Ge oss självbestämmande. Ge oss rätten till ett värdigt slut.
Malena Ivarsson, sexolog och författare
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.