Sverige har längsta vårdköerna i Europa
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-01-25 | Publicerad 2016-01-22
Debattörerna: Albanien och Makedonien klara det – men inte svensk sjukvård
DEBATT. Det hade varit roligt att kunna redovisa resultaten för svensk sjukvård i årets Euro Health Consumer Index (EHCI) utan att lyfta fram de långa väntetiderna. Men den usla tillgängligheten överskuggar tyvärr de goda svenska behandlingsresultaten, låga spädbarnsdödligheten och restriktiva användningen av antibiotika.
Vad som gör vårdköerna till ett svenskt karaktärsdrag är inte bara omfattningen utan den uppseendeväckande oförmågan – rent av oviljan – att göra något åt detta gissel.
Enligt EHCI har Sverige de gångna elva åren legat i den absoluta botten vad gäller väntetider. 2015 delas denna skamfyllda position med andra kroniska köländer såsom Storbritannien, Irland och Polen (liksom Sverige med skattefinansierad sjukvård där finansiering och produktion hålls samman).
I praktiken betyder det att medan belgare, tyskar eller fransmän kan träffa sin husläkare senast nästa dag får svenskar vänta två veckor, eller nöja sig med att på den "lättakut" som införts på sina håll undersökas av en helt okänd läkare. Därmed rasar husläkarmyten samman – var det inte kontinuiteten som skulle förbättras?
Den som behöver planerade operationer, till exempel en ny höftled, har fått något kortare väntetider men det gäller i de flesta andra länder också.
Fortsatt alarmerande är situationen för cancerpatienter, där väntetiderna inte minst i Stockholm är direkt omänskliga. Och den som behöver till exempel skiktröntgen måste vänta längre än i andra länder, liksom för behandling vid svenska akutmottagningar.
I årtionden har regeringar och landsting utlovat förbättringar utan att något nämnvärt resultat. En lovande möjlighet fanns att sätta kraft bakom orden när den internationellt mycket svaga svenska patientlagstiftningen skulle ses över. EHCI illustrerar tydligt sambandet mellan starka rättigheter för patienten och god tillgänglighet. Men patientlagen, som nu har ett år på nacken, blev genom framgångsrik obstruktion från SKL en fingertutt.
Tanken på att missnöjda patienter skulle få rättsliga möjligheter att agera mot försumliga landsting skapade stora skälvan inom många politiska partier. Status quo, med andra ord.
Förslag kring vårdköerna saknas dock inte. Myndigheten Vårdanalys har efter granskning av den tandlösa svenska vårdgarantin förordat att väntetidsredovisning införs (dagens system Väntetider i vården är avsedd för handläggare och inte patienter) och att informationen till allmänheten utvecklas. Det skulle inte lösa köproblemet men öka trycket på landstingen och underlätta för vårdsökande att navigera bland vårdgivarna.
På många områden kan vi i dag sorgset iaktta hur stora svenska reformbehov blockeras av "systemkramares" ovilja att ge upp sina positioner. Det gäller inte minst sjukvården. Att tillgängligheten skulle kunna förbättras radikalt om viljan fanns råder det inget tvivel om. Sverige har fler läkare i förhållande till invånarantalet än de flesta europeiska länder. Vi ligger i framkant vad gäller it-användning. Tillgången till vårddata är internationellt sett god. Men finns viljan?
Hur förklarar de som är nöjda med dagens köer att Finland, som ännu för fem år sedan hade svenska väntetider, orkat ta itu med köerna och nu ligger långt före Sverige i rankingen? Hur kan Albanien och Makedonien driva sin sjukvård utan några köer? Varför går svenska studieresor till kölandet Storbritannien och inte till Belgien eller Tyskland (och numera Finland), med utmärkt tillgänglighet?
Europas längsta vårdköer är ytterst en maktfråga. Så länge Sveriges landsting föredrar svaga patienter i stället för starka vårdkonsumenter kommer köerna att finnas kvar och skapa stressade, frustrerade invånare och i värsta fall förtida dödsfall.
Johan Hjertqvist
Arne Björnberg