Hundvalpar behandlas bättre

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-01

Förskoleanställd om hämta klockan tre-hetsen

Man skaffar inte hund och lämnar den på hunddagis när den blivit ett år, så varför göra det med våra barn, frågar debattören.

Jag är själv småbarnsmor och jobbar inom förskolan. För min del står det ganska klart att Rebeckas syfte med sin artikel är just att lugna sitt eget dåliga samvete, det är hon som har ångest för att hon ”inte kan” hämta före klockan tre och vill nu försöka vända trenden så att det i stället ska ses ner på de som faktiskt gör detta. Om du har dåligt samvete gör något åt det, men för inte över din ångest på någon annan.

Jag kan se att vistelsetiderna för barn i förskoleåldrarna gradvis ökar för varje år som går. Att använda barnen som statussymboler med fina kläder och tävla om vem som kan hämta först är något vi vuxna hittar på, inget barnen kan styra över – ändå går det ut över just barnen.

Tyvärr är det i dag även en statussymbol att skaffa barn, gärna ska man vara ung med ett välbetalt jobb och hus. Men det är inte rimligt och i många fall hamnar man just i den sitsen att barnen tvingas gå långa dagar på förskolan för att man ska ha råd att uppnå den standard man vill. De barn som går långa dagar på förskolan är oftast även de som är utåtagerande och anses ”jobbiga”. Samtidigt är den bästa medicinen mot detta beteende ofta att ge dem närhet, att se och bekräfta dem, de lider nämligen brist på detta!

Men varför i hela fridens namn skaffar man barn om meningen sedan är att släpa dem till förskolan varje dag mellan 8-17? Är det därför man skaffar barn, för att spendera tid med dem på helgerna?

Skaffar man barn borde det väl vara rimligt att man först ser över sina ekonomiska möjligheter. Och varför anses det som så absurt att man väljer att gå ner i tid då man har fått barn? Man skaffar inte hund och lämnar den på hunddagis när den blivit ett år, så varför göra det med våra barn?

Vad behöver en ettåring eller tvååring? Min personliga åsikt är att de inte behöver någon läroplan som följs till punkt och pricka, de behöver närhet, ömhet, någon som ser och är med barnet och vem är bäst på det om inte föräldrarna?

Man kanske borde införa en lag som kräver att minst en föräldrar jobbar deltid under barnets första levnadsår? Klara sig ekonomiskt gör man oftast, men man kanske inte kan köpa mångmiljonvillan, åka på skid- och solsemester varje år, äga två nya bilar samt ha fem veckors semester varje sommar. Skaffar man barn kanske man får vara beredd på att göra avkall på annat, hur hade du det själv när du var liten?

Själv åkte jag skidor för första gången när jag var sju och på solsemester för första gången när jag var tolv och jag har klarat mig fint för det.

Malin Oskarsson

Stenungsund

Följ ämnen i artikeln