Kom till oss – och ni får se verkligheten

S-kommunalråd: Regeringens pengar till oss som tagit emot flest nyanlända mynnar ut i ingenting

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-10-29

DEBATT. Regeringen har sett vilka utmaningar kommuner som tar stort ansvar för nyanlända har. Det har tagits många tuffa beslut kring flyktingmottagandet i syfte att få en mer hanterlig situation än den vi alla befann oss i för ett år sedan, där tusen personer anlände till Sverige varje dag. Det har också presenterats en rad olika åtgärder i syfte att få kortare vägar till ett eget arbete, med kompletterande utbildningar, snabbspår och andra etableringsfrämjande insatser.

Sammantaget en tydligt markerad politisk vilja till att kravla upp skjortärmarna och verkligen ta sig an den stora utmaning som mottagandet av flyktingar ändå innebär.
Som land har vi tagit ett stort medmänskligt ansvar och vi behöver ur den synvinkeln inte skämmas för något. Det finns det andra länder som bör göra.

Hälften av de nyanlända i Sverige befinner sig i tio procent av landets kommuner. I Fagersta och Norberg utgör de utrikes födda i dag uppemot en femtedel av befolkningen, med en hög andel utanför arbetsmarknaden.

I regeringens höstbudget finns också en betydande satsning med de så kallade välfärdsmiljarderna, en rejäl förstärkning av våra kommuner.

Det är därför obegripligt att Statistiska centralbyrån (SCB) egenhändigt skapar helt orimliga planeringsförutsättningar för våra kommuner genom att plötsligt ändra beräkningssätt för variablerna ”Programval” i kostnadsutjämningens gymnasiemodell och ”Arbetslösa utan ersättning” från och med 1 januari nästa år, med hänvisning till att undanta asylsökande och personer med etableringsersättning.

En förändring som ger ett kraftigt försämrat utfall i många kommuner som tagit emot många asylsökande och flyktingar.

Helt stick i stäv med regeringens intentioner om att skapa en jämnare ansvars- och kostnadsfördelning mellan samtliga kommuner och det gör så att det reformutrymme vi sett genom regeringens välfärdssatsning i våra kommuner går förlorad.

För att förstå utmaningarna våra kommuner står inför, behöver man verkligen ta en titt in i våra skolor där en stor del av eleverna inte pratar svenska hemma.

Man behöver gå ner och ställa sig i våra centrum, där unga hänger utan hopp om framtiden. Man måste se våra socialsekreterare i ögonen och förstå vilken match de tar varje dag.

Man behöver se utanförskapet hos den människa som kommer till ett asylboende, som sysslolöst väntar på att få göra verklighet av den i många fall svåruppnåeliga drömmen om en egen försörjning.

Att ge med den ena handen och ta tillbaka med den andra är inte att förstå.

Vår vilja att tillhandahålla ett värdigt mottagande blir inlindat i ett byråkratiskt trassel där olika myndigheter springer runt i cirklar. Med all tänkbar kreativitet får vi försöka lösa upp de gordiska knutar den statliga byråkratin lämnar efter sig.

Det finns en enorm potential. Om vi tar tillfället i akt så kan Sverige bli det land som har bäst förutsättningar att möta de välfärdsutmaningar som bland annat den demografiska utvecklingen med fler äldre och färre i arbetsför ålder innebär.

Regeringens intentioner om att investera i jobb och framtidstro för alla måste tas på allvar av alla myndigheter inom den schizofrena och stuprörsformade statliga apparaten. SCB:s förändringar av den här storleksordningen borde definitivt föregås av förordningsändringar. Absolut inte genom ett tjänstemannabeslut.

Vi vädjar därför öppet till regeringen att ta nödvändiga steg för att se till att de medel som avsatts i budgeten i välfärdsmiljarderna också ger tilltänkt effekt och att de kommer till användning där de behövs som allra mest.

För just nu är verkligheten att de pengarna mynnat ut i ingenting.

Johanna Odö

Marino Wallsten

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.