Konflikten mellan rökare och ickerökare är en myt
VISIR: Tillsammans kan vi nå målet ett rökfritt Sverige 2025
När jag växte upp i Ångermanland på 40-talet fanns knappt någon som rökte. Men pappas taxikunder gjorde det. Tio år gammal begick jag min rökdebut när jag och en kusin satt i baksätet på pappas droskbil. Vi hittade fimpar i askkoppen och av nyfikenhet för det spännande okända, tände vi varsin fimp. Jag hann knappt börja dra i mig rök innan jag spyendes snabbt fick kasta mig ut från bilen.
När jag 1967 började jobba på ett ritkontor och fick dela rum med en bolmande cigarrökare drabbades jag av akuta besvär. Jag försökte prata om mina krämpor men möttes av oförståelse – en stor stark karl ska väl tåla lite tobaksrök.
I januari 1973 nappade jag på en insändare om att bilda en klubb för icke-rökare. Det blev början till VISIR (Vi Som Inte Röker) som innan 1970-talet var slut hade 30 000 medlemmar. Vårt ideella opinionsarbete under 40 år har starkt bidragit till att många offentliga miljöer nu är rökfria och att andelen rökare i befolkningen minskat.
Men tobaksindustrin fortsätter att locka in i nikotinberoende, särskilt barn och ungdomar, bland annat genom försåtliga smaktillsatser i cigaretter och snus.
Sätt stopp för tobaksbranschens giriga vinstintresse på bekostnad av människors liv och hälsa. Tillsammans kan vi nå målet ett tobaksfritt Sverige 2025.
Det är hög tid avliva myten om att det finns motsättningar mellan rökare/snusare och icke-rökare. Den konflikt som finns är den mellan tobaksbranschens ekonomiska vinstintressen i ohälsa och den svenska befolkningen. Något som du kan hedra din mor med i dag på Mors dag samtidigt som det gagnar oss alla.
Bo Hellgren
Riksförbundet VISIR