Filmen är maxad – med feminism

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-05-22

Att recensenterna inte förstår det unika med nya "Mad Max" är en skam

En vecka efter premiären är diskussionerna kring "Mad Max: Fury Road" fortfarande vilda, tonläget fortsatt högt. Inte bara är vattengraven mellan bra- eller dålig-lägren ovanligt bred, debatten har också handlat om huruvida det är en feministisk film eller inte. Filmen har omsurrats så mycket att det gått varvet runt och trötta människor har börjat twittra trötta kommentarer om att "Mad Max"-debatten är så trött.

Jag tror att vi nog ändå måste prata mer om filmen.

Är den feministisk? Ja. Ett rungande ja. Hur kan så många filmkritiker ha missat att ens se det som fått filmen att sjunga i kroppen på de många feminister som helhjärtat tagit den till sig? Som fått så många av oss att hulka av gråt mellan explosionerna?

För att summera handlingen: Filmtiteln till trots är det Charlize Therons figur Imperator Furiosa som står i centrum. Hon lever i en framtid där civilisationen kollapsat, i en öken där bensin och vatten är hårdvaluta och diktatorn Immortan Joe styr med järnhand.

Furiosa är en av hans främsta krigare, men kuppar i filmens inledning och försöker frita Immortan Joes fem fruar/avelskvinnor. Samtidigt blir Tom Hardys Max kidnappad av diktatorns trupper. Gemensamma intressen gör att Furiosa och Max så småningom slår sig samman för att tillsammans med sexslavarna styra en krigsutrustad jättetankbil så fort som möjligt mot ett utopiskt matriarkat långt borta.

Immortan Joes fruar lämnar efter sig ett budskap i rummen där de hållits fångade: med stora, rinnande versaler har de målat "WE ARE NOT THINGS" på väggen. När de kommit en bit på väg stannar de och en av fruarna får sitt kyskhetsbälte avknipsat med en bultsax, kastar det i ökensanden och ger det en spark.

Det borde vara omöjligt att missa det feministiska budskapet här. Ändå har förvånansvärt få filmkritiker ens nämnt det, eller om de gjort det så bara i någon mening eller två liksom i förbifarten. "Feminism light" hette det här i Aftonbladet, i DN:s hyllning skrevs det om "feministiska ansatser", TV4 sa att det där med "kvinnorna som är födslomammor och sånt, det är liksom petitesser. Det handlar alltså om action i två timmar".

Och javisst, regissören George Miller har packat filmens 110 minuter med oavbrutet svindlande, hisnande, rasande vacker old school-action som blåser hjärnan rakt ut ur huvudet. Men hör nu här, till inspelningen av detta 150 miljoner dollar-spektakel har han bjudit in Eve Ensler – författaren till Vaginamonologerna – för att coacha dem som spelar sexslavarna. Det krävs en modig regissör för att komma på den tanken, och det krävs en oerhört modig regissör för att göra en film som den här.

Den feministiska idén genomsyrar hela filmen – och det handlar inte bara om att Furiosa är en stark kvinnlig actionhjälte. Sådana finns det många av. Men hennes och Max jämlikhet är total utan att det görs en stor sak av det. De kämpar tillsammans, de fattar beslut tillsammans, de respekterar varandra. Trots att det handlar om sexslavar får vi aldrig se någon publikkittlande våldtäkt. Gravida kvinnor och bikertanter kämpar och dör vid sidan av Mad Max och Furiosa som vore det ingenting utöver det vanliga. Det här borde inte kännas så revolutionerande år 2015, men det gör det.

Hur har då så många filmkritiker missat det här?

Det är inte svårt att tänka sig att det har att göra med att majoriteten av filmkritikerna fortfarande är män, att det oftast är män som skickas att recensera actionfilmer, och att många av dem varit så förblindade av "Mad Max"-nostalgi att de missat vad det faktiskt är de sett.

Det är synd, och faktiskt, en skam.

Emma Gray Munthe

Följ ämnen i artikeln