Vi är inte ”kunder” – vi är medborgare
Debattören: Staten har en skyldighet att ge oss utbildning, vård och en pension att leva på
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-02-10
DEBATT. Just nu pågår skolvalen för fullt. Vilken skola ska barnen bli kunder i? Blir vi sjuka blir vi kund hos någon vårdcentral. Pensionsmyndigheten informerar på sin hemsida sina kunder: "Pensionsmyndigheten har fått in många samtal från kunder som undrar om vi ringer upp dem för att göra fondbyten. Vi ringer aldrig upp och ber någon göra det."
Vi är inte ”kunder” vi är medborgare! Alla måste gå i skolan, alla får pension och alla kommer förr eller senare hamna hos sjukvården. I skolan är man elev, med rättigheter och skyldigheter.
Då är man också medborgare som vet att det finns andra än jag själv, med andra behov. Utbildning är ingen tjänst jag köper, staten har en skyldighet att hjälpa mig läsa, räkna och förstå grundläggande samhällsfunktioner och livsval. Vi har en skyldighet att närvara men också ta hänsyn till andra i skolan. Vi är inte kunder som endast konsumerar efter behov.
I vården är vi patienter, med okränkbara rättigheter kring hur vår kropp och själ ska behandlas, men också medborgare där vi solidariskt delar på resurserna så att de med störst behov får mest hjälp.
Det är inte de ”kunder” som betalar mest eller är starkast som tränger sig först i kön som ska få alla resurser.
Pensionen är inte avtal mellan en kund och någon annan. Det är en garanterad rättighet, nödvändig för att överleva.
Som kund ska du bara betala, sedan har du inget ansvar. Som medborgare har vi både rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Relationen mellan säljare och kund är alltid ekonomisk.
Medborgare å andra sidan har samma rättigheter, oberoende av hur mycket vi ”betalat” i form av skatt. Det är grunden för en demokratisk styrning. Till skillnad från kunder har medborgare också ansvar gentemot varandra och för varandra.
När politiker börjar se befolkningen som kunder snarare än medborgare ändras också synen på samhället. Ekonomin sätts i centrum, det viktigaste blir att få lägsta pris, det vill säga lägst skatt.
Måste verkligen samhället hjälpa dig? Det är inte samhället grundläggande funktion att mata ditt sjuka barn, hjälpa det att andas, tvätta din rullstolsbundna mamma. Vi räknar sekunder för påklädning, hur ofta man får duscha per månad för att inte andra ”kunder” ska betala för din service. Om dina barn eller dina föräldrar blir utslitna, utbrända och aldrig får en ledig stund är verkligen inte företaget statens problem. Så skulle vi aldrig se saken som medborgare, då ställer vi upp för varandra. Vi vet att skatten inte bara är en betalning för min egen service, den jag behöver just i dag. Den är det vi betalar för att vi är anständiga medmänniskor, vi är medborgare. Vi sitter i samma båt och tycker det är naturligt att maka på oss lite så alla kan få det rimligt bekvämt på livets resa.
Samhällskontraktet är inte en kundkö där jag köper just den service jag behöver och drar mitt platinumkort för att komma först. När vi och våra myndigheter slutar se oss som medborgare ändras också moralen.
Vi blir alla huvudägare i AB Jag Själv. Så länge jag väljer rätt pensionsfond klarar jag mig. Så länge jag väljer rätt vård klarar jag mig. Så länge jag väljer rätt skola behöver jag inte oroa mig för fallande studieresultat för Sverige.
Då skapas den perfekta miljön för drastiska skattesänkningar för det blir då inte politikernas fel att vården, skolan och annat blir sämre, det blir ditt fel, du har valt fel. Vi politiker har väl inte ansvar för dina dåliga val?
När all offentlig förvaltning blir New Public Management där allt ses som köp och sälj, smittas till slut politiken och det offentliga samtalet. När alla behov ses med ekonomiglasögon blir vi till slut produktions och konsumtionsenheter i stället för medmänniskor och medborgare. Vägra vara kund! Vi är medborgare med rättigheter och skyldigheter, inte endimensionella poster i en budgetkalkyl.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.