Även Sverige kan lära av Malalas exempel
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-10-14
Debattören: Att hävda kvinnors rätt till ett självständigt liv är inte islamofobiskt
I fredags mottogs med glädje beslutet om att Malala Yousafzai får Nobles fredspris. Malala har utmärkt sig genom att driva en envis kampanj för kvinnors rätt till utbildning och mot islamsk extremism. När Malala var 14 år, den 9 oktober 2012, sköts hon i huvudet av talibaner. Efter mordförsöket transporterades hon till England där hennes liv räddades.
Malala har sedan dess hyllats oavbrutet. Men hon har också utnyttjats från olika håll. Ofta har hon lyfts fram av dem som genom hennes öde vill bevisa att islam i sin sanna natur skulle vara kvinnoförtryckande och bakåtsträvande.
I Sverige har samtidigt entusiasmen över Malala stannat just vid det som hänt henne och andra flickor ute i världen. Som om avståndet skulle vara en avgörande faktor. Politiker och organisationer som exempelvis Riksorganisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime), som påpekar att företeelsen där kvinnor förhindras att studera förekommer även i Sverige, möts inte sällan av anklagelsen att vara isalmofobiska eller främlingsfientliga.
Något hindrar politiker och aktivister från att på en bredare front i Sverige motverka likartade situationer som den Malala och hennes väninnor utsattes för i Pakistan. En märklig tystnad har omringat att kvinnor i olika åldrar i Sverige förhindras att studera, genom att exempelvis giftas bort i unga år, eller mördas för att de vill leva sitt liv efter egen fason.
Muslimska kvinnors ökade framgångar avseende både utbildning och arbete utanför hemmet, leder till att radikala och bakåtsträvande krafter försöker stoppa utvecklingen både i Sverige och ute i världen. När kvinnor mördats i Sverige som straff för sina ambitioner att få leva det liv som de själva valt, har gärningsmännen genomfört sina dåd utifrån samma dunkla bevekelsegrunder som i fallet Malala.
Ingen blir främlingsfientlig eller islamofob för att den är kritisk till försök att stoppa kvinnors ambitioner att leva ett självständigt liv. Det faktum att det finns muslimska män som genom våld försöker stoppa kvinnor från att studera, säger varken något om islam eller om muslimer allmänhet. Det bekräftar bara att det alltid kommer finnas människor som utnyttjar tolkningar av religion för sina egna syften.
Föreställningen att utbildade och självständiga kvinnor skulle strida mot islam får allt mindre utrymme bland muslimer i världen. Dessutom är progressiv kvinnosyn ingen religions starkaste gren. Religion blir vad den görs till. Likväl som kristendomen och judendomen har kunnat justera sina respektive religioners kvinnosyn för att anpassas till rådande normer, ägnar sig så väl muslimska kvinnor som män runt om i världen, åt att justera attityder till kvinnors roll och plats i religiösa omgivningar.
I Sverige behöver de krafter som vill bevisa motsatsen mötas av envist motstånd oavsett om de är islamofobiska eller misogyna på religiös grund. Det går alldeles utmärkt att hävda muslimska kvinnors rätt till självständighet och studier och samtidigt avfärda påståendet att islam i sig eller muslimer som grupp skulle vara radikala, bakåtsträvande, eller ett hot mot samhället.
Inte minst kan det tydliggöras genom att kvinnor som Malala söker efter möjligheten att både studera och upprätthålla sin religiösa identitet. Att opponera sig mot bakåtsträvande idéer oavsett varifrån de kommer begränsar å ena sidan utrymmet för både islamofobiska och reaktionära islamska röster, vilka är varsin sida av samma mynt. Att inte opponera sig mot dessa krafter innebär å andra sidan ett svek mot kvinnor som hoppats att de i Sverige skulle kunna förverkliga drömmar, som Malala och många med henne har förvägrats på andra håll i världen.
Eli Göndör
Fil.dr. islamologi och redaktör för ”Religionen i demokratin” (Timbro 2013)