Toleransen har en gräns – till slut slår man tillbaka
Martin Ezpeleta: När vuxenvärlden är så feg, vem kan klandra Casey?
Toleransen har en gräns. Man kan vända andra kinden till.
Men när kinderna tar slut, slår man tillbaka.
När Casey slog tillbaka mot sina mobbare blev han en ofrivillig representant för vad miljoner ungar är utsatta för och drömmer om att få göra. Han blev symbolen för de mobbades revansch. Och ett sorgligt vittnesmål om en vuxenvärld som inte lyckas skydda sina barn.
Tydligen blev Casey avstängd från skolan. Vad fan skickar det för sjuka signaler? Egentligen borde all skolpersonal som visste vad som pågick men inte ingrep stängts av.
För några år sen kom min son hem från skolan här i Argentina med en blodig tröja. ”Det har hänt en olycka”, sa rektorn när hon ringde och berättade.
En olycka? En olycka är något inte kan förhindras. Det är slumpen, ödet, Gud eller någon annan metafysisk institution. Min son blev inlåst bakom en gallerdörr av sina klasskamrater.
”Spotta på honom!”, skrek en av killarna och de andra sju började spotta. Spotta och skratta. Min son försökte komma undan, genom att klättra upp genom ett hål i taket, men slog i huvudet mot kanten. Fem stygn. Och en tröja full av blod, blandad med kamraternas snor.
Är det en olycka? Nej, det är mobbning.
Min son försökte så klart förringa det. Det var inte så farligt. Det var nog mest på skoj.
Han var ny i klassen och blev hackkycklingen. Ingen vill acceptera att man är hackkyckling, att man står på statusstegens sista pinne.
Det blev ett föräldramöte. Där visade sig att alla utom vi kände till vad som pågick.
De andra barnens föräldrar hade fått höra det runt middagsbordet; lärarna, rektorn och tillsynslärarna kände till att trakasserierna pågick.
De hade klassat mobbningen som ”pojkstreck”. Tills nu. Gränsen var passerad.
Och skolan agerade stenhårt. De förhörde varje elev och sparkade de två ledarna i mobben från skolan.
Det blev omedelbart bättre för min son. Och för klassen.
Vi vet ju hur mobbningen ser ut. En liten klick drivande ledare. En grupp medlöpare, som skrattar, som applåderar; och en stor skara, som håller tyst och vågar inte ingripa.
Överallt i världen bygger mobbarna upp sin tyranni på samma sätt.
Nu hade tyrannerna förvisats från makten.
Bara en plågoande, Tomas, var kvar. Han fortsatte att störa min son. Men nu tänkte inte sonen stå ut med det längre. Han gick till sin tillsynslärare och sa tydligt att antingen ingrep lärarna eller så skulle han slå ner Tomas.
Skolan ingrep inte.
Så när Tomas ännu en gång, som så många gånger förr, började sparka retfullt på min son, vände sig sonen om och gav Tomas en snyting i ansiktet som fick honom att ramla på backen. Och så fort han kommit upp fick han en till.
Skolan hotade med disciplinära påföljder.
Så jag åkte dit och sa till rektorn precis samma sak som jag senare upprepade för min son. Att det var beklagligt att det hade gått så långt. Men om någon borde straffas så var det skolan. För det är skolan som har plikten att skydda min son.
På eftermiddagen kramade jag om min son och förklarade att jag var stolt över honom, oavsett vilka disciplinära följder det skulle få. Några dagar senare kom domen: Tomas fick 20 varningar, precis på gränsen till att bli kickad från skolan.
Min son fick ingen alls.
Det var skolans outtalade sätt att be om förlåtelse.
Undersökningar visar att mobbningen i Sverige inte minskar. Trots den svenska medvetenheten (i Argentina finns det inte ens ett namn för mobbning), trots skolornas handlingsplaner och temadagar.
Det räcker inte därför att det mesta är bara formaliteter.
Mobbningen kommer aldrig att minska om det inte finns ett tydligt engagemang från lärare, rektorer, skolpersonal och fritidsledare. Från vuxna. ”Lärarna väljer att titta bort, det är enklare så och hoppas att vi själva ska lösa det”, sa min son igår när vi tittade på Casey-klippet på Youtube.
Om 30 elever lär sig att dela med decimaler är det inte värt ett skit om en av dem går hem gråtandes från skolan varje dag. Och det finns inte tillräckligt många floder i världen att lära ut namnet på som väger upp att en elev trakasseras av sina kamrater.
Skoldirektiven måste vara tydliga!
En lärare som tycker att det är viktigare att rätta prov eller mangla sig igenom studieplan, än att helhjärtat motverka trakasserier i klassrummet är en del av mobbningen.
På samma sätt som rektorn som är mer orolig över hur det går på nationalproven än hur eleverna mår i skolan.
De tillhör den tysta skaran som inte vågar eller orkar ingripa. De är mobbarnas medlöpare.
Med en sån jävla feg vuxenvärld omkring sig, vem har rätt att klandra Casey, min son eller något annat barn som sätter ner foten och säger: Nu räcker det!