Genom fantasyn kan vi förstå oss själva
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2014-04-08 | Publicerad 2014-04-04
Debattören: ”Games of thrones” skildrar makt och människans grymhet
Det sitter en mystisk man i hörnet. Hans ansikte döljs av en mörk huva och bara en svag rökslinga från pipan avslöjar att han är vaken, eller ens vid liv. Efter att du klantat dig och sånär blivit dödad av pubens gäster tar han dig under sina vingar. Det visar sig att du är en utvald, att bara du kan rädda världen, med ditt svärd som du får av en vacker dam. En profetia som uttalas vid din vagga måste uppfyllas annars går världen under. Typ.
Storyn ovan är vad schablonbilden av vad fantasy är eller innebär. Och sen ska vi inte tala om rollspelarna och lajvarna som ränner runt i skogen med gummisvärd och kastar tennisbollar på varandra medan de skriker ”Fireball! Fireball!”
Det finns nog inget töntigare än vuxna människor som gillar fantasy.
Som mångårig fantasykonsument vet jag naturligtvis att det här inte stämmer på långa vägar.
När det gäller de töntiga fantasylajvarna till exempel så finns det inget som känns mindre sant just nu. Det finns lajv i fantasysetting som behandlar allvarliga teman som till exempel PTSD och krigsförbrytelser, och som gör det bra och respektfullt. Det fina med all fantastika är nämligen att den kan användas för att kommentera vår egen värld, och saker som händer i den. Filtrerad genom en fiktion och en påhittad värld kan relevanta och aktuella frågor diskuteras, utan att verklighetens förutfattade meningar och fördomar kommer i vägen.
Det är dags att fantasyn får flytta in i finrummet. Jag tänker inte längre vända ned omslagen på mina fantasyböcker på tunnelbanan, eller ursäkta mig för att jag hoppas på att fler fantasyserier ska följa i ”Game of Thrones” kölvatten.
Fantasy kan vara banal, men lika ofta så döljer sig lager av samhällskommenterande under äventyrsytan. En anledning till att jag älskade muskelserien Spartacus (Starz 2010) var att den till synes berättade en mytisk hjältesaga om slaven som kämpade sig frihet, men att hela första säsongen var en orgie i att problematisera manlighet och den orimliga mansbild som vi i vår samtid lever i – den som mannen utan mjukhet och känsloliv, och vad som händer när den bilden krackelerar, med självbilden, och hur andra ser på en.
Det känns ju som ett oerhört modernt tema, men det tydliggjordes ytterligare för att det filtrerades genom sagans skimmer.
I dag har fjärde säsongen av fantasyeposet Game of Thrones (GoT) premiär. I USA är det 14 miljoner tittare per avsnitt. En serie som när den kom var lite av ett wildcard är nu en jättehit. Varför?
Jag tror det är för att Game of Thrones gör är precis vad jag propagerar för ovan – den vågar ta fantasyn på allvar. Den vågar göra anspråk på att berätta något om oss, om krig, om makt och människans grymhet.
Utan att tveka problematiserar GoT maktmissbruk, klass och flyktingfrågor. Visst kan vi välja att se serien som en glammig saga, men jag tror vi gör oss själva en otjänst om det bara är den bilden som får ta plats i recensioner och medier. I Game of Thrones värld finns inga enkla lösningar.
Världen blir inte automatiskt en god plats för att man besegrar någon som är ond. Det finns alltid människans egoism och snikenhet som kommer i vägen för det som är sant och riktigt.
Det är alltid så att makthunger kör över dem som vill dela lika och det är den lilla människan som kommer i kläm, precis som i verkligheten.
Anna-Karin Linder Krauklis