Barn behöver vuxna som vågar lägga sig i
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-04-22 | Publicerad 2011-04-21
Kattis Ahlström: Vi måste prata om det riktigt svåra med att få barn
Klockan är 21:30 en vanlig fredagskväll. Ett föräldrapar kommer in på akutmottagningen med en tre veckor gammal flicka. De uppger att hon varit slö och har haft svårt att andas.
Föräldrarna är båda högutbildade och mycket verbala och hävdar bestämt att hon av sig själv fallit från skötbordet, även om det är omöjligt med tanke på hennes ringa ålder. När jourläkaren undersöker barnet är hon medvetslös. Under natten får hon kramper. På kroppen finns gamla och nya blåmärken som är översminkade. Höger lårben och ett nyckelben är av.
Flickan läggs in och det visar sig att hon blivit svårt misshandlad av föräldrarna.
I dag, sex år senare, vårdas hon på institution, blind, svårt hjärnskadad med epilepsi och ett spädbarns mentala ålder.
Hon kan inte gå eller äta själv.
2010 polisanmäldes cirka 11?500 misshandelsbrott mot barn under 15 år. Av dem var 2?500 riktade mot barn i åldern 0–6 år och 9?000 mot barn i åldern 7–14.
Under de senaste åren har antalet polisanmälda fall tredubblats.
Siffrorna är skrämmande höga. Inte minst med tanke på att vi i Sverige som första land i världen instiftade en lag mot barnaga år 1979.
Trots lagstiftning minskar inte Bris kontakter med barn som blir misshandlade, tvärtom. I fjol hade Bris 3?792 kontakter med barn som utsatts för våld eller övergrepp, vanligtvis av en
förälder, den högsta siffran hittills. Vi vet också att mörkertalet är enormt, ungefär 90 procent av all misshandel kommer aldrig till kännedom för någon annan än förövare och offer.
Snart är det påsk i folkhemmet. Ett tillfälle för samvaro och trivsel för många. Men en ren skräck för de tusentals barn som blir utsatta för våld och andra övergrepp av föräldrar och andra vuxna.
Från yrkespersonal som dagligen är i kontakt med barn kommer det återkommande rapporter om brist på personalresurser, kunskap och mod. Kanske framför allt mod. För det krävs mod att lägga sig i. Att våga säga i från om man misstänker att något inte står rätt till.
Det modet måste ingjutas i oss alla. Att våga se när det händer oavsett om det gäller en vän, en granne eller en släkting eller någon man inte känner.
Många av oss har någon gång deltagit i en föräldragrupp under barnens första år.
Smakportioner och sova i egen säng i all ära, men tänk om man i dessa grupper även vågade prata om det riktigt svåra med att få barn. Tänk om man vågade bryta alla tabun om hur misslyckad och frustrerad man kan känna sig inför ett ständigt skrikande kolikbarn eller en treåring som krånglar. Att sömnlösa nätter kan få vem som helst att tappa tålamodet. Att oro för framtiden, ekonomin eller en svacka i relationen kan gå överstyr om man inte ber om hjälp.
Över 90 procent av alla i Sverige går till BVC efter barnafödandet. Alltså en unik plats att nå ut med viktig information till många. Här finns en fantastisk möjlighet att utöver basal barnkunskap informera om det stora ansvar som följer med att skaffa ett barn. Och att det ingår i ansvaret att be om hjälp när man inte längre kan klara av uppgiften. Ansvaret är lagstadgat och inget föremål för olika tolkningar. Det innebär just det som står skrivet i barnkonventionen om alla former av respekt man är skyldig att visa ett barn.
Och alkoholen då. Under graviditeten får alla föräldrar information om hur skadligt det är för fostret med alkohol. Kanske borde samma information förmedlas även när barnet är fött. Fylla och ansvar för ett litet barn hör inte ihop.
Stöd kan ges utan att skuldbelägga. På BVC kan man visa vägen till ett respektfullt förhållningssätt till barn samt informera om vart man kan vända sig om man av olika orsaker inte klarar av uppgiften.
Kattis Ahlström
Magnus Larsson
Göran Harnesk