Hur ska eleven klara det vuxna inte fixar?
Ola Frykman, lärare: Skolan kan inte ensam lösa den digitala stressen – vi går själva på knäna
DEBATT. Skolan är inte ensam ansvarig för den negativa påverkan det digitala samhället har på elevernas skolgång och bristande studieresultat.
Med bedrövelse ser jag stressen i det digitala samhället öka där användandet av mobiler, surfplattor och datorer i större utsträckning tar över elevernas liv. Tiden och lugnet att lyssna till sina tankar, känslor, upplevelser och sätta ord på det de ser, känner och hör blir allt mindre.
Vuxna är mer stressade och kraven från samhället gör att många inte orkar ta sig tid och engagemang att lyssna på dem. Oron över att vara utanför och inte ha en kompis är större än tidigare samtidigt som kraven på att lyckas i skolan ökar.
Många elever utsätts för kränkningar och förtal där språkbruket på sociala medier är grövre och mer personinriktat än någonsin. Detta är ett känslomässigt kaos för många som skolan får hantera. Samtidigt ska förmågor som att koncentrera sig och fokusera, selektera informationen från omgivningen och rikta uppmärksamheten på det viktigaste utvecklas.
En orimlig arbetsbörda där lärarkåren går på knäna. Hur kan vi då kräva att eleverna ska klara av att hantera sociala medier, stressen i det digitala samhället, att alltid se bra ut och vara bäst när vi själva inte gör det? När vi själva får psykiska besvär som konsekvens?
Skolan är en spegling av stressen i samhället och dess problem men skolan är inte ensam ansvarig för den negativa påverkan det har på elevernas skolgång och förmågan att lära sig nya kunskaper. Vissa elever har läs och skrivsvårigheter eller andra svårigheter som koncentration eller att tyda oskrivna regler och sociala koder. Detta försvårar skolarbetet och skolans möjligheter att hjälpa dem.
Men politiker, skolverket och lärarfacken förväntar sig att skolan med minskade elevhälsoteam och speciallärare och eftersatt fysisk arbetsmiljön ska ”fixa” dessa svårigheter. Att en ökad dokumentation av studieresultat, undervisningsmetoder och tester/prov ska ”fixa” det.
Var i detta finns den lärande och växande människan som får tid att bli trygg i sig själv och lita på sin självkänsla och känna kraften av ett bra självförtroende? Den frågan ställer sig inte nämnda aktörer när de i panik står utanför och famlar över hur de ska hantera dagens skolproblem.
Politiker och skolverk anser att det ska lösas genom mer tid till matematik och läsförståelse för enligt Pisa-undersökningen ligger Sverige i mittenskiktet av OECD-snittet.
Att göra en sådan helhetsbedömning av skolans problem visar på en inkompetens och oförmåga att ta in den verklighet som många elever och lärare befinner sig i. För tragiskt nog finns inte människan i den bedömningen utan eleven ska bli en produkt av det digitaliserade samhället.
I direktiven från skolverket ska det finnas elevdemokrati där eleven är delaktig och har inflytande över sin skolgång. I mitt perspektiv är detta kunskaper, förmågor som i en lärarande process ska utvecklas med motprestationer att utifrån årskurs sköta skolarbetet, vara en god kamrat och ta ansvar för sina handlingar. Då förbereds eleven för det framtida samhället och kan ta det medvetna ansvaret för sitt liv.
Men vi är så rädda att de ska misslyckas i livet, vara annorlunda och hamna utanför att vi glömmer bort detta.
Eleverna är människor som i interaktion med andra måste få utveckla sina sinnen, känslor, tankar och upplevelser i sin takt, utifrån deras verklighet och få tid att sätt ord på det. Det är då eleven är mottaglig för nya kunskaper. En människa utan detta har ett tomrum i sin själ, i sin inre trygghet och identitet.
Det är detta som det digitala samhället allt för ofta förstör för där är det mänskliga mötet ansikte mot ansikte i det närmaste obefintligt.
Ola Frykman, idrottslärare i grundskolan
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.