Lövin är inte lösningen på partiets problem
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-05-10 | Publicerad 2016-05-09
Semanur Taskin: Miljöpartiet har blivit en destruktiv rörelse
DEBATT. Hela den storm som den senaste tiden löpt amok i och kring Miljöpartiet har de senaste dagarna mynnat ut i ett siande om vem valberedningen, när de om omprövar förslaget till språkrör, väljer att föreslå som språkrör.
Nu vet vi. Åsa Romson byts ut mot nuvarande biståndsminister Isabella Lövin. Fridolin kvarstår som förslag inför helgens kongress i Karlstad. Jag känner mig dock inte mätt. Vilka utmaningar får denna mediala besatthet av språkrörsbytet oss att glömma?
För ett framgångsrikt Miljöparti är det inte nya språkrör som saknas, utan politiker och företrädare som kan väcka engagemang hos den stora massan. (Egentligen företrädare som kan väcka engagemang överhuvudtaget.)
Jag hoppas att Lövins hjärta börjar dunka fortare, och att detta dunkande och entusiasm kan uppfattas av allmänheten. För det är det Miljöpartiet saknar, och inte nya företrädare för nyhetens skull. Folkmassan förstår inte Miljöpartiets politik. Politiken måste göras tillgänglig, tilltalande och förståelig för fler. Det är den stora utmaningen. Med 6,9 % räddas ingen värld.
Även fast ett språkrörsbyte kan vara uppfriskande har jag svårt att tänka mig att Lövin är den saknade pusselbiten (procenten), och att en efterfrågad ”nystart” således är på ingång.
Dessvärre är det synd att Miljöpartiet under denna paranoida tid lyckats skaka av sig många av de företrädare och sympatisörer som bryter mot den normativa miljöpartisten, och kan tilltala så många fler.
Dessutom detta: Om nystart innebär ens en gnutta av den destruktiva rörelse Miljöpartiet blivit under den senaste perioden är jag rädd för denna "nystart". Jag, som miljöpartist, känner mig väldigt otrygg med den. Jag känner inte att jag kan lita på vad våra företrädare egentligen tycker.
Jag känner att vi i samråd med de senaste veckornas kalabalik, och regeringsmakten, blivit en rörelse där vi när som helst kan få för oss att göra vad som helst. För att ”så tar makthavare ansvar”. Det stämmer säkert till stor del. Att sitta i regering kommer skapa en identitetskris hos Miljöpartiet; en långsiktigt sund och ofrånkomlig sådan.
Men denna oberäknelighet behöver inte vara ett medföljande symptom. Dessa ageranden som att till exempel göra u-svängar i annars okontroversiella beteenden, ge besked och sedan bli "tydlig" mot kvällen (alltså ge media det de egentligen ville höra) och spä på ett misstänkliggörande av marginaliserade grupper genom att normalisera en konspiratorisk infiltration-retorik.
Ändamålet helgar inte medlen till den graden att vi ständigt kan säga: ”Det är så här att sitta i en regering”.
Ett långsiktigt ansvar innebär även att inte foga sig efter vinden och media under en kris, och ta beslut i panik. Det som skett den senaste tiden för muslimska företrädare är ingen slump. Att Miljöpartiet som så länge stirrat sig blind på strukturer i stundens hetta förbiser detta är skrämmande.
Att ta ansvar innebär även att ta ansvar för den otrygghet och misstänkliggörande känslan Miljöpartiets "krishantering" och försök att kväva potentiella (notera!) "kriser" alstrat. Vem ska prata om det ansvaret? Vem ska prata om otryggheten som växt inom mig och andra?
Jag saknar inte otydlighet i hur en hälsar eller inte. Jag saknar otydlighet i hur vi väljer att se på så mycket mer. En otydlighet i en handskakning är vad media bryr sig om.
Har Miljöpartiet blivit ett parti som överställer medias åsikt och aktivt värnar om att vända kappan efter vinden för (i stunden) minimal negativ medial effekt?
Då bör detta kommas ihåg: det funkar kortsiktigt. Det stillar lite potentiella mediajippon att någon lokalpolitiker krävs på avgång för att vara ”på den säkra sidan”. Men genuinitet varar alltid längst och bejakar det långsiktiga förtroendet. Alltid. Både under kriser och inte.
Ska det kosta ett partis integritet att sitta i regering? Ska det kosta den interna tryggheten? Om det gör det är det ingen "nystart" Miljöpartiet behöver, i mina ögon. Snarare tvärtom. Ta till sig lärdomen från krishanteringen, och försöka integrera det med vad Miljöpartiet var innan krisen.
Jag vill i alla fall inte ha en jävla nystart.
Jag vill veta om mitt parti i dag, och i morgon, är samma parti som det var för tre veckor sedan. Det känns inte så i magen. Det är vad jag undrar över och vad som varit otydligt. Inte hur en hälsar eller inte.
Semanur Taskin, grön debattör
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.