Biskopsgården – en politisk no go-area
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-12-16 | Publicerad 2015-03-20
Debattören: Skärpta vapenlagar biter inte på ett växande utanförskap
”Is it a no go-area?”, frågar BBC-reportern. Han ringer om skjutningen på Vårväderstorget i onsdags.
Jag famlar. Vet inte riktigt varför han hör av sig till mig – förmodligen för att han inte känner någon annan i Göteborg – och jag är osäker på hur jag ska svara.
Visserligen finns Södra Biskopsgården med på Rikskriminalpolisens lista över 55 områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället.
Men no go-area? Det är det väl bara SvD:s Per Gudmundson som säger?
”Är folk rädda för att åka dit?”, frågar BBC. Och det är väl somliga kanske. Men mest för att såna som Gudmundson skräms med ”no go”. Risken för att hux flux bli skjuten har ju knappast varit särskilt påtaglig.
Förrän nu då.
Det finns sedan denna vecka anledning att varna för att oskyldiga kan komma i vägen, menar numera polisens presstalesperson Björ Blixter, som under det tjugotal år som Göteborgs gängkrig pågått har ägnat stor ansträngning åt att tona ner just den risken.
Ordet som används i det här sammanhanget är nästan alltid ”oskyldiga”, som att de som dog i onsdags får skylla sig själva. Som om de valde att marineras i gängkultur sedan barnsben, att stå utanför samhället, att dö.
De inblandade har haft skolans och socialtjänstens ögon på sig sedan de var små, och det senaste decenniet också polisens. Självklart är de som höll i vapnen ansvariga för att två personer dog och åtta skadades på restaurang Vår krog och bar. Men vem bär ansvaret för allt som under två årtionden föregått det senaste i en lång rad av våldsbrott?
Och vem bär ansvaret för att det fortfarande pågår?
Under torsdagens presskonferens sa Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande (S) i Göteborg, att det har ”varit lugnt i nära ett år”. Trots att det bara under 2014 har skjutits 52 gånger – i snitt en gång i veckan.
Hulthén är sedan 2008 högsta politiker i en av Europas mest segregerade städer. Hon har varit kommunalråd sedan 2003. Men är hon ansvarig?
På presskonferensen sa hon att vapeninförseln var det mest akuta problemet. Det kanske är sant. Men det skyllde hon på också efter skjutningen i september 2013. Då intygade hon även att ”vi måste fundera mer”.
69 skottlossningar, tolv mord och en regering senare är Hulthéns svar ändå detsamma. Trots att vapenlagen nyss skärptes, efter idogt lobbyarbete från Hulthén med flera. Uppenbarligen utan något resultat.
Men för Hulthén är det lättare att skramla med vapen än att prata om människor. De förra har hon inget ansvar för, men de senare hamnar på hennes bord.
2005 släppte polisen i Västra Götaland en rapport om läget i förorterna på Hisingen. ”Arbetet i Biskopsgården har varit mycket framgångsrikt”, skrev polismyndigheten. För att i nästa stycke konstatera att ”rekryteringen av unga kriminella till kriminella gäng ökar”. Tio år senare är det inte bara gängen som rekryterar i samma förorter utan även Islamiska staten.
Några arbetar avgjort mycket framgångsrikt i orten, men inte är det polisen eller politikerna.
Så är det en ”no go-area”? Ironiskt nog inte när det just skjutits. Då besöker Anneli Hulthén Biskopsgården med löften om att ”fundera mer”.
Men när krutröken lagt sig hamnar kommunalrådets funderingar i byrålådan tills nästa gång kulorna viner genom luften. Däremellan växer utanförskapet explosionsartat. Men då hörs aldrig smällarna på andra sidan Göta älv. För mellan skotten är Biskopsgården politikens no go-area.
Aaron Israelson