Svenska kyrkan är inte en folkrörel(s)e
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-27
Debattören: Politiskt påskupprop mot sjukförsäkringen hör inte hemma i kyrkan
”Barnfattigdomen kommer ju att öka radikalt med det här systemet.”
”Det har inte med partipolitik att göra, utan med människosyn och om vad som är rättfärdigt och inte.”
”Jag hoppas att frågan blir så brännande att regeringen måste backa.”
”Om det blir så att många utförsäkras kommer det att skapa ett nytt klassamhälle.”
(Marie Larsson i P1 Morgon samt i tidningen Dagen.)
Visbydiakonen Marie Larsson är en mycket duktig politisk retoriker, det hörs tydligt när hon den 21 februari i P1 Morgon går lös på sjukförsäkringsreformen. Någon god representant för den kristna kyrkan är hon däremot inte. Tvärtom är hennes utfall exkluderande och problematiskt för alla oss kristna medlemmar i Svenska kyrkan, som i kyrkan söker Guds ord och inte diakon Larssons politiska värderingar.
När Helle Klein, socialdemokratisk debattör och under många år politisk redaktör i Aftonbladet, något senare i veckan kastar sig ut i samma ärende som visbydiakonen, avhjälps inte på något sätt situationen. Tvärtom blir det nu ännu tydligare hur politiserad delar av den Svenska kyrkan är och att man exploaterar ekonomiskt svaga människors situation för att driva politiska frågor i kyrkans namn.
Debatten om sjukförsäkringen är viktig och såväl diakoner som före detta redaktörer har all rätt att föra den i såväl debattartiklar som politiska sammanhang. Men det måste finnas en tydlig skillnad mellan att delta i en studiecirkel i ABF och att delta i en gudstjänst i Svenska kyrkan.
Vi vänder oss till kyrkan för att där få höra det som inte sägs någon annanstans: att Du är av Gud och underbar. Var går den som vill höra evangeliet, när kyrkan i sin iver att nutidsanpassa sig erbjuder allt det där som finns överallt annars i samhället? Som yoga, lunchmackor, politiska diskussioner, kurser i akvarellmålning eller upprop mot diverse politiska reformer.
När Svenska kyrkan äntligen skildes från staten fanns all möjlighet att också avpolitisera henne, låta henne vara en helig plats där vi kunde få ro från de världsliga slagen. I stället har man behållit en partipolitisk struktur som ger utrymme för fortsatt politisering. Helle Klein kommer sannolikt att klamra sig kvar vid den politiska kyrkan innerligt och väl. Men hennes kyrkligt placerade politiska budskap kommer alltid att vara exkluderande för alla oss som är troende och som i kyrkan söker något större än det som står att läsa på Aftonbladets ledarsida.
Låt Svenska kyrkan vara ett trossamfund och klä inte ut henne i folkrörelsens kläder. Maria Larsson och Helle Klein må värna folkrörelser och önska predikstolar med politiska paroller och färger, men ge inte Svenska kyrkan i uppdrag att utradera påskens fundamentala budskap för att ersätta det med socialdemokratisk eftervalsdebatt.
Dessutom måste Klein och Larsson få problem varje gång som ett stort och mäktigt fack utmanar ett litet familjeägt företag, som på grund av fackets metoder och ekonomi slutligen går under. Hur tolkar Klein och Larsson sin politisk-religiösa uppgift när den enskilda företagaren, kanske en enkel snickare, går i konkurs och det starka facket står som segrare? Det skulle förvåna mig mycket om de då föreslog ett påskupprop mot facket!
Personligen är jag beredd att på alla tänkbara sätt verka och propagera för frihandel, eftersom jag menar att det är av godo och att det bättre än någonsin regleringar och subventioner hjälper världens alla fattiga till välstånd och självrespekt. Men jag skulle aldrig drömma om att göra det i Guds namn.
Redan min gamla samhällskunskapslärare på högstadiet kunde för våra tonårssjälar förkunna att Jesus var den första socialdemokraten. Han trodde så men trodde dock inte att samme Jesus var Kristus, Guds son. Klein går steget längre än min gamla lärare och tycks indirekt hävda både och.
Maria Ludvigsson