Lasermannen i Malmö gör ord till handling
Sverigedemokraterna i Malmö har utfärdat en lösensumma på 25 000 kronor till den som hjälper polisen att haffa den ”nya Lasermannen”. Kanske borde de istället ha utlovat en hittelön till den som hjälper partiet att hitta deras bortsprungna barn.
Vi får vänta tills han grips för att göra faderskapstestet, men mycket tyder nu på att ”Lasermannen” är SD:s oönskade avkomma.
SD vill såklart bli bortkopplade från skjutningarna i Malmö. Det är ju inte det här de förespråkar. Att man ska skjuta på invandrare. Partiet har ändrats något – för 20 år sen demonstrerade SD för att visa sitt stöd till John Ausonius.
Några debattörer kräver nu att SD tar avstånd från skjutningarna i Malmö. Det är löjligt, det vore att antyda att SD skulle kunna ha legat bakom.
Den nya Lasermannen är en galning. Först och främst. Och som sådan, kan han rösta på praktiskt taget vilket parti som helst. Eller inget alls. Det är inte relevant.
Vad som däremot är relevant är vad som triggar igång en galning, som uppenbarligen avskyr invandrare.
Parallellen till Ny Demokrati och Lasermannen (the original) är relevant och värd att beakta, även för att se skillnaderna.
Att tro att det är en ren slump att den ”nya Lasermannen” dyker upp just nu, när stämningen kring invandringen är mer laddad än den varit sen början på 90-talet, är naivt.
Att dra paralleller mellan SD och Ny Demokrati är också oundvikligt.
Personligen tror jag att SD är ett mycket farligare parti. De är seriösa, de är inte dagslända på den politiska kartan som kommer att försvinna. Och de är mer öppet invandrarfientliga än Ny Demokrati. SD är ett enfrågeparti.
Och det här är deras dilemma.
Utan invandring, som de förespråkar, finns inget SD. Utan konflikt, har SD förlorat sitt existensberättigande.
SD vill inte lösa samhällsfrågor, de vill bli av med invandrare eller tvinga dem till en kulturell underkastelse.
Om partiet verkligen varit oroligt över våldtäkterna, skulle de reagerat på alla våldtäkter – inte bara på dem som utförs av invandrare. De skulle försökt förstå våldet mot kvinnan, de skulle ha kämpat för mer jämlikhet.
Om SD verkligen varit måna om de äldre i samhället, skulle de vänt på varenda sten för att se var man kan göra omprioriteringar. Kanske skulle de reagerat på skattesänkningarna, som ju i slutändan även drabbar pensionärerna, eller varför inte fallskärmsavtalen i de statliga bolagen – ännu ett stort hål i statskassan.
Varenda maska i det sociala skyddsnätet skylls på invandrarna och invandringspolitiken.
De tror förmodligen inte ens på det själva, men det är ju deras enda argument. Det är ju deras enda fana. Händer det något dåligt i Sverige, börjar de snabbt kolla var närmsta invandrare finns. Det har blivit en reflex.
Så de utnyttjar de gamla, de utslagna, de utsatta, för att komma åt de enda som partiet är fullständigt fixerade vid: invandrarna.
Paradoxalt nog, är SD det enda partiet som verkligen är beroende av invandrarna. De vill inte ha oss här, men de behöver ha oss här. Vi är deras syre, vi är deras enda näring. Utan oss och utan konflikten mellan svenskar och invandrare, dör SD. Det vill de såklart inte.
Därför kommer de att fortsätta att piska upp stämningen, därför kommer de att hota med Ragnarök runt krönet, därför kommer de att fortsätta att vifta med statistik som gynnar dem och gömma undan den som talar emot dem.
Lyssnar man okritiskt på vad partiets olika representanter säger, så hotas Sverige av en slags ekonomisk och kulturell undergång. Deras ord är mörka, hotfulla, de talar i versaler och avslutar med utropstecken. De kan inte ignorera eller låtsas om att de inte förstår att ord kan misstolkas och leda till handlingar.
Och mellan orden och handlingen är avståndet inte så stort.
Inte större än vad en gevärskula kan färdas.