Skogsägare tvingas avverka sina skogar

Debattörerna: Slopa produktionskravet – det strider mot äganderätten för oss som äger skog

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2023-04-06

Staten ställer, via skogsvårdslagen, krav på skogsägare att ha en hög produktion från sina skogar. Dessa produktionskrav kolliderar med både äganderätten och naturvården, skriver skogsägarna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.

DEBATT. I den mycket infekterade skogsdebatten har äganderätt ställts mot naturvård. Däremot är det sällan som statens långtgående krav på att skogsägarna ska ha så hög produktion som möjligt diskuteras, trots att dessa produktionskrav kolliderar med både äganderätten och naturvården.

Den nuvarande skogsvårdslagens portalparagraf lyder:

”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”

Av den här formuleringen förstår man direkt vad som är viktigast och det finns mängder av regler som definierar detta produktionskrav.

Skogsägarna får exempelvis inte gallra fram en för gles skog. Det här innebär bland annat att det i praktiken är förbjudet att etablera nya skogsbetesmarker, alltså glesare skog där djur kan beta, trots att man vet att skogsbete kan vara en viktig nyckel för att bevara den biologiska mångfalden.

Redan för tio år sedan påtalade miljörådsberedningen att kraven på föryngring av skog gör att skogsägarna inte får återskapa skogsbryn, vilket upprepades av Naturvårdsverket i januari i år.

Detaljregler i skogsvårdslagen försvårar avsevärt möjligheterna att bedriva hyggesfritt skogsbruk.

Produktionskravet tvingar fram ett ensidigt landskap anpassat för industrins behov och storskalig avverkning (läs kalhyggen). Detta förstärks också av det så kallade ”skogsavdraget” som innebär att det endast är vid avverkning som skogsägaren får dra av kostnaderna för inköpet av skogen.

Konstigt nog hörs det sällan några klagomål från skogsägarrörelsen eller LRF på dessa ingrepp i äganderätten, medan miljöreglerna oftast kritiseras utifrån just det perspektivet.

De historiska erfarenheterna av att staten ska definiera skogens skötsel är dåliga. De ensidiga skogar vi har i dag är mycket ett resultat av en statlig politik för att få fram mer vedråvara.

Den senaste skogsutredningen 2019 på hela 1 300 sidor var helt inriktad på att lösa ”konflikten” mellan naturvården och äganderätten, men nämner inte konflikten mellan produktionskrav och äganderätt eller konflikten mellan produktionskrav och naturvård.

Tvärtom föreslår utredningen ett nationellt mål för ökad tillväxt i skogen. Skogsstyrelsen fick i regleringsbrevet för 2022 uppdrag att föreslå hur man skall åstadkomma ”ökad tillväxt i biomassa genom förbättrad skogsskötsel”. 

Det ska alltså bli ännu högre krav på att skogen ska vara så tät och mörk att nästan inget annat liv får plats.

Redan i dag vet vi att miljömålet ”levande skogar” inte kommer att nås och att utvecklingen dessutom är fortsatt negativ.

Vi är själva skogsägare och tillhör dem som anser att det är rimligt att bruka skogen, att man bygger hus av trä, gör papper eller eldar rimliga mängder ved eller flis för att hålla oss varma. Vi är också medvetna om skogsindustrins betydelse för Sveriges ekonomi med 120 000 människor sysselsatta.

Likväl är det inte rimligt att alla våra skogar som inte omfattas av naturskydd ska skötas för att tillfredsställa skogsindustrins krav och behov av billig råvara.

Många av de över 300 000 skogsägarna i Sverige har andra mål med sitt brukande än maximal produktion av biomassa.

En undersökning bland 750 skogsägare i Jämtland visade att bara en tredjedel ansåg att ekonomin var det viktigaste i skogsägandet. Huvuddelen kunde tänka sig att minska den ekonomiska avkastningen för att i stället främja friluftsliv, jakt, biologisk mångfald, turism eller för att sköta sin skog efter eget huvud.

Produktionskravet för skog bör därför tas bort. Det är rimligt att det, precis som för åkermark, finns en vanhävdsregel som gör att man inte kan göra precis vad som helst med den skog man äger, men tillämpningen av en sådan bör vara begränsad.


Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren, skogsägare och författare, aktuella med boken ”Det levande”.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln