Vi som röstar på SD är inte lurade dumskallar
Debattören: Däremot måste partiet få stopp på vettlösa uttalanden
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-10-19
DEBATT. Våren 2020 skrev jag en debattartikel i Aftonbladet om att man kan vara homosexuell och Sverigedemokrat – även om det ur vissas synvinkel kan tyckas som en paradox. Detta konstaterande gäller i allt väsentligt fortfarande, om inte i större utsträckning 2022 än då.
Nog för att det fortfarande finns citat från gamla Sverigedemokrater som utan tvekan hade fått vilken garderobsbög som helst att dra öronen åt sig, men det är på intet sätt representativt för vare sig den politik som Sverigedemokraterna för eller den interna kultur som råder inom partiet.
Jag har själv engagerat mig – i begränsad omfattning, förvisso – lokalt i Sverigedemokraterna och har aldrig mött något annat än en öppen, välkomnande och trevlig attityd i största allmänhet.
Dessutom finns en salig blandning av personer av olika kön, olika kulturell bakgrund och olika sexualitet.
Samtidigt har vi då den andra sidan av myntet, som kan sägas representeras av ”Sveriges mesta bög”: Jonas Gardell. Gardell likställer i en text i Expressen sig själv med kanariefågeln i gruvan. Den som varnar alla för något dödligt och sedan själv faller offer för faran; för sitt eget hjältemod.
Det dödliga i analogin är naturligtvis Sverigedemokraterna som likt den döda armén i Game of Thrones håller på att tränga igenom isväggen för att ta över de godas land.
Man bör dock ha i åtanke att detta kommer från en man som är rik och välbärgad, och som gissningsvis mestadels omger sig med andra rika, vita personer från Stockholms innerstad som tycker ungefär som honom själv.
Personer som aldrig märker konsekvenserna av den politik de förespråkar. Ett annat beskrivande ord för en sådan omgivning skulle kunna vara ekokammare.
Jag känner alltså ett behov av att, återigen, träda i Sverigedemokraternas försvar gentemot dem som faktiskt inte har en aning om vad det är för ett parti eller vilka som till största delen röstar på dem.
Vi är vare sig förledda, dumskallar eller oförmögna till anständighet och reson.
Med anledning av det känner jag också ett behov av att uttrycka en viss uppgivenhet över det olyckliga, men ofrånkomliga, faktum att enstaka företrädare för Sverigedemokraterna helt enkelt inte tycks förmögna att sätta munkavle på sig själva och tänka efter innan de uttalar sig, eller postar inlägg på sociala medier.
Jag har naturligtvis Rebecka Fallenkvists korta men totalt vettlösa inlägg om Anne Frank som sedeslös och kåt i åtanke. Inte för att jag tror att hon egentligen menade något illa med det, men för att det var så vulgärt och ovärdigt en politisk representant för Sveriges näst största parti.
Taget i beaktning att det var två dagar före Sverige för första gången på åtta år eventuellt skulle få en ny regering, vilket många kämpat för oerhört länge men som helt och hållet var beroende av att några få liberaler inte tryckte på nej-knappen, så var det dessutom helt ofattbart idiotiskt och korkat.
Mest av allt var det nog just det, idiotiskt och korkat. Totalt onödigt och helt utan politisk innebörd eller mening. Varför, Rebecka Fallenkvist, ta en sådan risk?
Det håller inte att som näst största parti och med den maktposition SD nu har, dras med personer vars tungor slinter så oerhört lättvindigt.
Det är dessutom oerhört respektlöst och ett hån mot alla oss som röstar på SD eller på regeringspartierna – just för att vi vill ha förändring i en rad viktiga sakfrågor – att ta sådana fullkomligt meningslösa risker, enbart i syfte att provocera.
Vad partiet ska göra med Fallenkvist har jag ingen åsikt om, men för i helvete: Se till att det inte händer igen, SD!
Fredrik Thool, jurist
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.