Nej, ingen vill att ens barn ska vara trans
Anki Ström, mamma: Absurd bild av oss föräldrar i SVT:s ”Transkriget”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-09-17
DEBATT. Det här är en mammas motvikt till SVT:s nya dokumentärserie ”Transkriget – tänk om ni har fel”. Jag fick samla kraft för att orka titta men bestämde mig för att med objektiva ögon, låta ”den andra sidan” få säga sitt. Ja, det är vad de upprepar, att det är olika läger, att det pågår ett krig, att transpersoner och deras närstående är som en sekt.
Jag försöker verkligen lyssna efter en nyanserad bild och dialog men hör bara stark kritik, ifrågsättande och nedsättande ord om i princip alla som vill tillvarata transpersoners rättigheter och möjligheter till en för individen adekvat vård.
För som all svensk sjukvård ska den vara personcentrerad och utgå från patientens bästa. Det innebär att inte alla får eller ska ha hormonbehandling eller könsbekräftande vård i form av kirurgiska ingrepp.
Utredningar beskrivs som lättvindiga processer där vårdgivaren i princip lägger orden i munnen på barnet, påverkar och affirmerar som ett mantra att ”du är trans, du är trans”.
Varför skulle någon vilja ha fler transpersoner? Vem är så illvillig att man önskar det helvetet för en annan människa?
Även vi föräldrar framställs som att vi medvetet påverkar våra barn till att uppleva sig födda i fel kropp, att vi vill att de ska få en massa mediciner och operationer. Det är så absurt och vidrigt att jag blir illamående.
Samma personer som vanligt kring transvård intervjuas. De vi vet är kritiska, har en egen agenda och syn på frågan.
Ju mer jag tittar så tänker jag att mitt barn i så fall är ett undantag. Hon passar inte in i de beskrivningar av transbarn de lyfter, har inga NPF-diagnoser, trauman, depression eller sociala problem, en helt vanlig tjej. Den gruppen av barn verkar inte alls intressant att diskutera.
Inte heller känner jag igen beskrivningen av hur en utredning går till. På en kafferast typ, inte alls de år som vi väntat, alla samtal, läkarbesök, blodprover och frågeformulär.
Det är fakta att de allra flesta barn faller tillbaka till sitt biologiska kön, oavsett om de har haft faser eller sen barnsben levt som det motsatta könet. Majoriteten landar i sin medfödda kropp och fortsätter sitt liv som de föddes och mår jättebra i det.
Men det är ju inte dem vi pratar om utan vi pratar om dem som oavsett vad, fortsätter att identifiera sig med det andra könet, som inte hittar rätt i puberteten, som avskyr sin kropp och alla de attribut som symboliserar sitt biologiska kön.
Det är de som behöver stopphormoner för att slippa öka på sitt lidande med att gå in i fel pubertet, tappa sin möjlighet att passera. De som inte fixar att ha bröst, mens, snopp, som låser in sig om de hamnar i målbrottet, får skägg och hellre tar bort sig själva eller hamnar i depression.
Det är de som behöver och ska erbjudas könsbekräftande vård i form av medicinsk behandling.
Jag ifrågasätter inte gedigna utredningar. Det är ett måste. Inte heller ifrågasätter jag att barn behöver vara minst 18 år innan de kan ta beslut om att göra könsbekräftande operationer. Inte heller att vissa barn inte får stopphormoner för att det inte är ställt bortom alla tvivel att det kan handla om något annat än könsdysfori med ett starkt lidande som påföljd.
Det jag ifrågasätter är varför lampan lyser så starkt på en liten grupp i en redan minimal skara i samhället som bevisligen har blivit felbehandlade, vilket förekommer inom all sjukvård.
Jag ifrågasätter att de ska vara vägledande i synen på behandling och för bedömning av huruvida barn ska få stopphormoner. En medicin som barn fått i årtionden när de kommit in för tidigt i puberteten – och utan någon större tanke på om det finns forskning på effekterna.
Vi vet att det finns biverkningar och för detta görs noggranna kontroller. Men biverkningen av att tvingas genomlida fel pubertet är så mycket värre och kan få katastrofala konsekvenser och innebära ännu fler kirurgiska ingrepp i framtiden.
Och nej, det går inte att "bota" könsinkongruens med terapi. Hur många gånger ska det behöva upprepas, ingen vill vara trans, ingen vill att ens barn ska vara trans, trans smittar inte, trans är ingen kultursjukdom.
Jag väljer att vända på transkriget till transfriden och vågar påstå att jag som närstående som lever nära en transperson har rätt när jag säger att könsbekräftande vård gör mer nytta än skada.
Ur detta perspektiv som livsavgörande för många barn och ungdomar vore det diskriminerande att inte erbjuda vård till dem som efter noggrann utredning uppfyller de kriterier som krävs.
Och snälla SVT, ska ni diskutera transvård så behövs en nyanserad bild och inte vilseledande propaganda som bara bidrar till ökad stigmatisering.
Vi tål att transvården kritiseras men det behöver ske på saklig grund, med relevant, icke vinklad fakta, fler röster och med ett genuint intresse att förstå och vilja göra den bättre, inte eliminera den.
Anki Ström, närstående
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.