Tro mig – ingen vill ha långtidscovid frivilligt
Debattören: Absurt att påstå att vi sjuka skulle hitta på
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-05-19
DEBATT. Jag insjuknade i covid-19 den 19 mars 2020 och längtar fortfarande efter den dag jag ska få skrika ut de magiska orden ”jag är frisk!”.
Dessa dryga 14 månader har inneburit den ena upplevelsen mer absurd än den andra – uppsvullen tunga, svimningar, 164 i puls av en lugn promenad, svårigheter att svälja, abnorm törst, spontana blåmärken och en trötthet som gjort minsta hushållssyssla till en utmaning som att bestiga Everest.
Men mest absurt av allt är nog beskyllningen att långtidscovid, numera benämnt pacs (post akut covid-19 syndrom) skulle vara en modediagnos, en ”trend”. Något som någon frivilligt skulle välja. På samma sätt som man väljer att köpa en ny cardigan i vårens hetaste färg.
Jag är född på 80-talet, och jag skulle säga att det som varit konstant trendigt de senaste 40 åren är att vara en flerbarnsmamma som gör karriär, äter nyttigt, tränar, arbetar med sig själv och har ett stort socialt nätverk. Alltså raka motsatsen till att få diagnosen långtidscovid.
Jag undrar också vad det är för unken människosyn som ligger bakom antagandet att en stor del människor (10 procent av de covid-smittade enligt WHO, vilket innebär över 100 000 i Sverige) skulle gå runt och leta efter en ursäkt att få slippa ifrån sina liv.
Och då pratar vi inte bara sjukskrivning från arbetet utan pacs-sjuka tvingas ge upp alla fritidsintressen som innebär pulshöjning, de får anpassa hushållssysslorna till absolut minimum, tacka nej till sociala evenemang om det inte finns en säng att låna om så skulle behövas och de tvingas säga nej gång på gång på gång på barnens frågor om lek och aktivering.
Jag tror att majoriteten av svenskar tycker ganska bra om sina liv. Visst har vi väl alla något vi vill förändra, men jag tror inte den förändringen är att bli funktionsnedsatt och tvingas klippa bort stora delar av det som brukar skänka glädje. Inte ens om det är trendigt!
Jag har även tillräckligt med tilltro till människors kreativitet, så att om någon absolut vill lägga ner hela sitt aktiva liv, så skulle inte den personen behöva en pandemi som ursäkt. Det skulle gå att hitta på en åkomma ändå.
Det har även antytts att vissa använder diagnosen för att få en tid i rampljuset. Faktum är att över 99 procent av långtidssjuka absolut inte vill synas i rampljuset.
Sjuka och skadade djur har en tendens att vilja gömma sig, att smyga bort från flocken. Vi människor gör ofta likadant.
Att på bästa sändningstid stå och dela sitt elände med ett liv som helt gått i stå, är inget som någon av oss njuter av.
Jag har inget emot rampljus, men vad jag önskar att jag i stället fick berätta om hur det är att som ensamstående kvinna renovera ett helt hus. Eller mina (numera nedlagda) planer på att bestiga Kilimanjaro.
I stället berättar jag om andningsproblem, skenande puls och att bli misstrodd av vården. Utpekad som skyldig till lögner innan motsatsen bevisats med ett testresultat. Inte min dröm kan jag säga. Men jag gör det ändå, för jag vet hur mycket det betyder för andra pacs-sjuka. Och för att någon måste visa hur vidrig denna ”kultursjukdom” är.
Jag funderar också på om jag har någon historik av ”kultursjukdomar”, som Hanne Kjöller väljer att kalla långtidscovid i DN. Jag har hypotyreos sen många år, en väldigt vanlig åkomma bland vuxna kvinnor, men trendig har den aldrig benämnts. Jag hade hjärnhinneinflammation 2011, men den diagnosen är nog för ovanlig för att klassas som kultursjuka. Som liten bodde jag ett år i Zimbabwe, det hade väl varit trendigt att få en släng av malaria? Men det tänkte jag inte på då, så den chansen missade jag.
Trots att jag tränar, förlåt, tränade, mycket är jag lite överviktig, är det en kultursjukdom? Eller jag kanske inte alls är överviktig, jag kanske bara inbillar mig? Jag kanske känner efter för mycket och tittar för noga i spegeln?
Så när jag betraktar ogräset som växer fritt i rabatterna, fasaden som borde målas om, barnen som önskar att deras mamma skulle orka leka igen, hundarna som undrar varför all agilityträning plötsligt uteblivit, lönekuvertet som är en blek kopia av vad det brukade vara, då kan jag ju trösta mig själv: Jag må vara sjuk – men jag är åtminstone ”inne”!
Emma Mårtensson, apotekare, ”kultursjuk” sen mars 2020, talesperson och styrelseledamot för Svenska covidföreningen
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.