Latinamerika håller på att bli vuxet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-11-22
Dagens ekonomiska nyhet i Argentina är att dollarn gått upp ett öre.
Aj då, pannorna tycks läggas i veck. I-landsproblemen verkar hopa sig i u-landet.
Ja, världen håller onekligen på att förändras.
Vill vi istället läsa hemska nyheter på riktigt, dramatiska öden om länder i fritt fall, då måste vi bläddra fram utrikessidorna. Där kan vi läsa om Europa.
I tvåhundra år har vi uppfattat oss som europeiska hangarounds, ett gäng gauchos som drömmer om att få ansluta sig till den europeiska civilisationen.
De latinamerikanska självständighetsförklaringarna, i början på 1800-talet, var en förlossning. Vi lämnade den europeiska livmodern. Men vi blev inte självständiga. Europa var ännu spegeln vi ville reflektera oss i. Vi idealiserade, inspirerades, plagierade.
De argentinska ”stamfäderna” läste på europeiska universitet, de blev militärt skolade i Frankrike, de läste de spanska poeterna, beundrade de italienska konstnärerna och avundades de engelska industrierna. Vi förutsatte att genom att härma, skulle vi avlägsna det barbariska och inhemska och närma oss det transatlantiska idealet.
Så vi byggde upp vår identitet genom att leka Följa John.
Vår eurocentrism är till och med inskriven i den argentinska konstitutionen - paragraf 15 fastslår att ”regeringen ska främja den europeiska invandringen och får inte hindra, begränsa eller beskatta inträdet av utlänningar som ämnar bruka jorden,
förbättra industrin och undervisa i vetenskap och konst”.
Men för tio år sen föll allt samman som ett korthus. Det nyliberala experimentet havererade. Vi, som varit IMF och de internationella låneinstitutens främsta elev blev nu utslängda från det utlovade Paradiset.
Det var mycket mer än en social och ekonomisk kris. Det var ett kulturellt uppvaknande. Ett smärtsamt, men nödvändigt bad av ödmjukhet och en insikt om att vi endast kan resa oss om vi tar hjälp av de som står närmast. Det vill säga våra latinamerikanska grannar. En ny period började. Tonårskrisen. Vi visade Europa och USA fingret. Vi slutade be om lån, vi slutade be om lov. Vi stärkte det regionala samarbetet – utan att förlora självständigheten! - vi sket i sparkraven från finansiärerna, vi valde själv våra allierade.
Och det gick bra. Vi reste oss på nio och tio år senare är det EU som är nere för räkning. Och det är vår möjlighet att fullborda emancipationen som inleddes för tvåhundra år sen.
För likt ett barn som vill frigöra sig från föräldrarna så räcker det inte med att ta avstånd från dem. Föräldrarna måste falla från piedestalen, barnet måste se och uppfatta att föräldrarna är ofullständiga, fulla av brister, motsägelser och frustrationer, som barnet självt. Först då kan man frigöra sig.
Idag kommer unga, arbetslösa spanjorer och läser på våra universitet – gratis och öppna för alla; forskare och politiker studerar och applåderar den argentinska återuppståndelsen och latinamerikanska utvecklingen och ser vad som kan appliceras på eurokrisen.
Nu är det vår statsskuld som är under kontroll. Det är vår arbetslöshet som sjunker stadigt. Det är vår export och konsumtion som ökar. Det är vår statskista som är överfylld. Det är vår tillväxt som nästan är tvåsiffrig. Och det är här, i Latinamerika, som politiken inte kapitulerat inför storfinansen.
Jag tror att vi äntligen håller på att bli vuxna.