Vi behöver fortfarande mörkret i Twin Peaks

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-10-08

Debattören: Serien visade oss faran som lurar i det vardagliga

Agent Cooper sitter i väntrummet. På väggarna hänger röda, tunga sammetsgardiner. Golvet är lagt i ett svartvitt sicksackmönster. Det finns inga fönster, bara två golvlampor och en marmorstaty av Venus från Milo. Bredvid honom sitter en liten man i röd kostym. Han ler.

– Några av dina vänner är här.

När orden kommer ut låter de avhuggna. Inspelade baklänges, utspottade rättvända. Någon som ser ut precis som Laura Palmer har kommit in i rummet.

– Hej agent Cooper.

Hon sträcker ut sin hand, kanske för att han ska kyssa den, men så knäpper hon i stället hårt med fingrarna och säger:

– Vi ses om 25 år.

Så precis som jätten säger i den mest gruvliga episoden i serien: ”It is happening again”.

”Twin Peaks” händer igen och jag gissar att det kommer dela upp oss i dels de som älskar tanken på en tredje säsong och dels de som vill låta kaffet och munkarna vila i frid.

Jag förstår båda. Så mycket av min upplevelse är helt förbunden med hur Kyle MacLachlan såg ut då, som nästan trettio, inte som nu, sakteliga pushing 60. Jag vill frysa de fantastiska kläderna i 90-talets tantiga början. Jag vill… helt enkelt inte bli besviken på en uppföljare till en av, om inte den viktigaste kulturupplevelse jag haft.

Men det kommer bli bra. Jag ska förklara varför.

Fröet till Twin Peaks kom ur den enkla idén att fylla en väldigt liten stad med väldigt attraktiva invånare. Detta torde också vara möjligt 25 år senare. Skaparna Lynch och Frost ska enligt uppgift både ta in nya skådisar och behålla några av nyckelkaraktärerna från förr. Med tanke på vilken typ av konserveringsmedel de häller i maten i Hollywood, tror jag att Donna, Audrey och Shelly kommer se ut exakt som då; misstänkt mogna, vackra tonåringar.

Andra kommer hävda att en serie som då var helt banbrytande inte kommer ha något att ge nu när utvecklingen har skenat framåt. Till er säger jag: grejen med Twin Peaks var inte att det förekom övernaturliga fenomen. Grejen var mörkret. Att vi blev rädda på riktigt. Och det blev vi inte för att ugglorna inte var vad de såg ut att vara. Vi blev det för att det handlar om det som lurar väldigt nära, i en familj. Tystanden runt ett matbord där alla vet att något fruktansvärt händer, som pågår varje dag. Normaliseras. Internaliseras. Skräcken för en far. För att din pojkvän ska ha det där tonfallet som betyder våld. Den täta klaustrofobin som trycker i skolkorridorerna i det lilla samhället.

Twin Peaks lyckades berätta om de där hemligheterna, såren och förlusterna som nästan alla och i synnerhet unga människor bär på. De bäddades in i samma vardagliga sockervadd som livet tvingar in oss i: lust, begär, triviala extrajobb, vänskap, ni vet. Livet. I all sin märklighet lyckades Lynch och Frost spegla vår verklighet med precision. Och de gjorde det vackert.

Och när vi talar om sublima filmupplevelser så skapades magin vi känner som ”Twin Peaks” ur sitt hjärtslitande vackra soundtrack. Kompositören Angelo Badalamenti kommer trots, eller tack vare sin ålder (77!) göra det möjligt igen. Den bästa intervjun som spelats in kring skapandet av serien är den när Angelo berättar om hur han komponerade Lauras theme. Hur David bad Angelo tänka sig en ensam flicka i skogen, hur han ber honom ta henne djupare och djupare in i mörkret. Det räcker med att lyssna på de första tonerna för att fyllas av fasa och lust att följa med henne in bland de kalla, tysta granarna.

Jag har väntat i 25 år. Ge mig mer nu.

Sonja Schwarzenberger