Gamla go'a Göteborg tog GP till giljotinen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-05-25
Debattören: Göteborgs samförstånds- och slutenhetskultur faller sönder – inget blir som förr
DEBATT. Standardförklaring på Stampens nedgång och fall är enkel: genom att ge sig in i en storsatsning på pappersmedia när digitaliseringen redan slagit till dömde koncernen sig själv till döden.
När utdelningar prioriterades i stället för konsolidering oljade ledningen dessutom in maskineriet på giljotinen.
Resonemanget rymmer mycket sanning, men den missar kärnan i den göteborgska diskussionen om det som hänt.
När jag blev inbjuden att skriva den här artikeln var den viktigaste frågan just vad som sägs lokalt om katastrofen och vilka effekter den kan få. Försöker man få en översikt av de sociala flödena råder det på många håll en ren skadeglädje över att en tidning som för länge undvek att skriva om stadens viktigaste frågor till sist kollapsade. På andra håll ser man en oro över att informationsflödet kan förändras.
Men allt är tecken på att Göteborg befinner sig i förändring. Det är stans traditionella samförstånds- och slutenhetskultur som faller sönder.
En gång i tiden var Harry Hjörnes koncept genialt. Avpolitiserad journalistisk med mycket sport och känsla var en säker väg till framgång i rekordårens Sverige. Samförståndet begränsade sig inte till tidningen, tvärtom var Hjörnes politiska position central när han och Torsten Henriksson drev igenom kommunens tillväxtstrategi under 1960-talet. Men om samförståndet – Göteborgsandan – var effektiv under den expansiva tiden gjorde det också tidningens position allt känsligare på 2000-talet.
Problemet är att Göteborgs situation blivit mer utsatt under de senaste decennierna.
Den snabba expansionen följdes av en medelklassutflyttning till kranskommunerna, vilket fick Göteborgs skattekraft att vika.
Lite senare startade också den första flyktingvågen, vilket kraftigt ökade segregationen i staden. Efterhand som problemen växte ökade också komplexiteten och laddningen i dem. Till det kom att kraven på de kommunala verksamheterna eskalerade, för i Göteborg valde politikerna att inte släppa taget om någonting.
Det gjorde också att utrymmet för misslyckade investeringar i bostäder, energi, arenor, spårvagnar med mera ökade. Dessutom inledde den alltmer utsatta staden i början av 2000-talet en satsning på regionförstoring. Inom några år visade det sig att strategin var så misslyckad och impopulär att den lyckades väcka det Törnrosasovande politiska medvetandet i Göteborg.
Situationen ställde enorma krav på granskande journalistik och kritisk samhällsdebatt och GP:s nedärvda konsensuslinje var sällsamt olämplig för att klara den nya tiden.
Det skapade ett pyrande missnöje som fick upplagorna att falla samtidigt som utrymmet för konkurrenter ökade. Ett stenhårt slag mot tidningens ledande ställning kom för tre år sedan. GT hade länge betraktats som en lokal sportedition av Expressen, men i det enorma informationsvakuum som hade uppstått kunde den bortglömda tidningen bli opinionsledande genom att systematiskt driva frågan om trängselskatt och Västlänken.
Jag har bott i Göteborg i fyrtio år, men det som hänt efter folkomröstningen 2014 liknar ingenting jag sett tidigare.
En ny anda av ifrågasättande har blandats med en förvirrad optimism, för det är uppenbart att delar av stan ser en tillväxt som inte skådats på länge.
Stampens kris är en logisk del av det gamla systemets självprövning och den har redan lett till att GP vitaliserats, även om uppryckningen var för litet och för sent.
Den bedövande känslan av räddhågsenhet och liknöjdhet har släppt och kollapsen bekräftar egentligen bara att ingenting kommer att bli som förr igen – inte ens i Göteborg.
Jan Jörnmark
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.