Svensk kulturpolitik ska spränga gränser

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-10-16

Rossana Dinamarca (V): De progressiva krafterna behöver samlas

Jag har fått förtroendet att vara kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet. Det är både hedrande och en utmaning. Kulturen har nu en viktigare roll än någonsin tidigare.

Efter åtta år av borgerligt styre är vi många som är svältfödda på en kulturpolitik värd namnet. Politiken har slitit sönder den konstnärliga friheten med nyttokrav och reglering och med villkor det inte går att leva på som konstnär. Dessutom är de högerextrema krafterna starkare och hotar den fria kulturen. Konst och kultur ska inte verka efter politikens premisser, den ska skapa sina egna riktlinjer.

Det har funnits en klyfta mellan människor och politik. Få känner att de kan vara med och påverka, få känner en politiker, få engagerar sig i traditionella partier. Samtidigt ser jag några av de mest progressiva rörelserna inom kulturen såsom Femtastic, Fatta!, Linje 17, Pantrarna med flera. Jag vill vara en del av rörelsen och jag vill att kulturen är med och formar politiken.

Svensk kulturpolitiken har i dag mer ett drag av att bevara än av att spränga gränser, provocera och driva samhället framåt. I debatten pratas om fria entréer och operahus, samtidigt som möjligheten att uppleva och, inte minst, skapa kultur är begränsad. Därför är Stefan Löfvens ord i regeringsförklaringen om en fri och frispråkig kultur viktiga att ta fasta på och göra något konkret av.

Den senaste tiden har kulturdebatten handlat mycket litet om sådant som berör folk i vardagen. Det vill jag ändra på. Jag vill ha en aktiv feministisk och antirasistisk kulturpolitik som känns.

Jag ser områden där vi har stora klyftor mellan majoritetssverige och kulturen. Hiphop genomlider en systematisk censur från myndigheter. Rap censureras av kommunala tjänstemän, politiker och polisen. Graffiti, en konstform av framförallt ung arbetarklass, som i sitt uttryck ifrågasätter äganderätten, censureras av myndigheter på ett sätt som inte hör hemma i en demokrati. Utställningar stoppas, utbildningar läggs ned, väktarskandaler avlöser varandra. Artisten Cleo stoppas från att hålla i hiphop-projekt på en skola för att hennes rap är politisk. Samtidigt tvingas elever, genom skolplikten, lyssna på nazister.

Det finns en djup skevhet i detta. Polisen stoppar rap-konserter – samtidigt som de skyddar nazisters rätt att demonstrera. Jag vill genom regleringsbrev till polisen förtydliga en armlängds avstånd till kulturen. Det gäller allt från hiphop till opera, även om den senare sällan utsätts för polisrazzior.

Dataspel utmålas felaktigt som orsak till allt från dåliga skolresultat till asocialt beteende. Men oavsett vad så måste inte kultur ha en positiv effekt för att ha ett existensberättigande. Dataspel har ett värde i sig som kultur och sport. Vi behöver erkänna och stödja e-sport och dataspel, inte demonisera den. Kulturpolitik handlar inte om att vara smakdomare utan låta all kultur blomma. Det måste finnas plats för såväl Carolina Falkholt, Madeleine Leander som Vermeer.

Jag vill att det ges mer plats inte bara för att uppleva kultur utan också till att skapa kultur. Det kan handla om öppna väggar för graffiti, stöd till fria teatergrupper, sänka avgifterna till kulturskolan eller satsningar på unga filmare. Det är så kulturen kan leva och vara samhällsförändrande.

De progressiva rörelserna behöver samlas. Inom det närmaste kommer jag skicka ut en inbjudan till dem jag inspireras särskilt av och som jag anser är några av de grymmaste kulturpersonerna i Sverige i dag, för att skapa en kulturpolitik som känns. Tillsammans kan vi förändra. Det är dags nu.

Rossana Dinamarca