Muslimer tar avstånd från IS – hör ni det?

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Eli Göndör efter ett besök i en moské i Stockholm

Eli Göndör
Eli Göndör

DEBATT. Utan några egentliga förväntningar kliver jag över tröskeln till Aysha-moskén på Sankt Eriksgatan i Stockholm. Denna kväll ska shaykha Umm Ayman tala om IS.

Evenemanget är öppet. I princip är alla välkomna. Efter att ha tagit av mig skorna går jag ner för trapporna till moskén där redan flera samlats. Vi är omkring 70 personer, ungefär hälften kvinnor. Efter min egen bedömning är vi inte mer än fyra personer som inte är muslimer. Stämningen är välkomnande och korrekt.

Det är tyst i lokalen. Shaykha Umm Ayman åtnjuter stor respekt. Hon har studerat vid olika islamiska lärosäten i Syrien hos en rad kända läromästare och kan sina texter. Dessutom är hon docent i experimentell strömningsfysik från KTH. Ändå kan jag inte låta bli att le inombords när hon på sin breda skånska inleder sitt anförande. Sannolikt är det ett uttryck för mina fördomar. För varför skulle inte en kvinna kunna vara lärd muslim och i slöja förmedla sina kunskaper med skånsk brytning?

Det är ingen tvekan om att hon är bedrövad över IS. Inte bara är det IS beteende och tolkning av texter som hon fördömer. Hon är också allvarligt bekymrad över att unga svenska medborgare attraheras av den formen av islam. Hon vill veta vad andra i lokalen anser bör göras för att hindra svenska ungdomar från att följa IS.

Hennes föreläsning koncentrerar sig på att förklara hur och varför IS tolkningar är fel. Det är alltså ett strikt religiöst perspektiv som shaykha Umm Ayman lyfter fram. På den ena punkten efter den andra förklarar hon varför IS har fel och hur viktigt det är att ta avstånd från hela idén. Dessutom hänvisar hon till texter som hon menar uppmanar muslimer att bekämpa IS.

Men hon förmedlar också tydliga åsikter om hur muslimer bör bete sig som minoritet i ett land. Medborgarskapet, anser hon, innebär ett kontrakt om att följa lagen och vara god medborgare. Det är något som sharia tydligt uttrycker, enligt henne. Bara om muslimer hindras från att utöva sin religion finns det anledning att kämpa mot staten påpekar hon.

Just i det sammanhanget ställer jag min fråga.

– Men ta skolmaten som ett exempel. Om det inte finns hallal (det som är tillåtet) så kan ju det ses som ett hinder för muslimer att leva rättfärdigt i Sverige?

– Ingen muslim tvingas i Sverige att äta gris och om skolmaten inte duger så går det utmärkt att ta med sig en smörgås hemifrån, svarar Ustadha Umm Ayman enkelt, nästa som om min fråga var obefogad.

Enligt Ustadha Umm Ayman går gränsen för oacceptabel islamtolkning vid hur begreppet otrogna kafir hanteras och därmed takfir vilket betyder, att förklara någon som otrogen. Att döma ut människor på det vis som IS anhängare eller andra rörelser som ligger i dess ideologiska närhet gör, är enligt henne helt oacceptabelt.

Efter föreläsningen dukas det upp för fika. Vi sätter oss ner och pratar. Det handlar om integration. Om hur vi bäst ska komma överens. Om viljan att vara en del av Sverige men att ändå få bevara sin särart. Ibland var vi överens, ibland inte.

Jag vet inte vad andra tycker eller tänker. Det är ingen hemlighet att det i Sverige även finns muslimer med helt andra åsikter.

Men jag vet att de som var där är en del av Sverige. De tar sitt ansvar som svenska medborgare på största allvar och är lika bekymrade som vi andra. De vill bidra för att förändra situationen. De är medvetna om sina rättigheter – men också om sina skyldigheter.

Jag vet också att av dem som ivrigast efterfrågar muslimska röster som tar avstånd från IS och liknande, var ingen där.

Eli Göndör

Fil.dr. i religionshistoria inriktning islamologi, Stockholms universitet

Senior fellow på Timbro

Publicerad: