Jocke Berg, när skriver du en låt om sådana som mig?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2014-03-21 | Publicerad 2014-03-20
Linda Skugge: Här är min version av Kents "La belle époque"
Till teatern där jag är producent kommer ofta manliga skådisar som vill att vi sätter upp pjäser om dem och deras unika, spännande liv. Säger man inte geni blir de rasande.
Det är som i David Wibergs nya pjäs "Det gulliga pojkslemmot" där författargubben Manne Törnlund skriver till serietecknaren Ida:
”Du Ida, du ska skriva min självbiografi! Inte nån strip, du ska göra en serieroman om mig. Du ska få tillgång till alla mina historier och texter, dåtid och nutid. Du ska få helt fria händer, du kan gå hårt åt mig, göra ner mig fullständigt, det blir egentligen bara mer intressant ju hårdare du är. Jag hoppas att du krossar mig!”
Det är dags att vi kvinnor börjar göra som män.
Därför skriver jag nu till dig, Jocke Berg, och frågar: när skriver du låten om mig?
Texten är redan klar. Låten heter "Man orkar nästan inte ens tänka på det" och du får helt fria händer att komponera en sådan där underbar känslosam ballad som får de tunnhåriga medelklassskäggen att börja gråta. Det enda jag undrar nu är: när börjar vi?
"Man orkar nästan inte ens tänka på det"
Jag låtsas som att jag inte bryr mig om att jag inte fick en enda Stockholmsrecension för min första roman på sju år.
Du går med solglasögon inomhus.
Jag är hon som en av Sveriges mest kände författare ringer till för att säga att min kommande bok är skitdålig.
Du har en klädhäst med klädguld. Carol Christian Poell, Balmain.
Man orkar nästan inte ens tänka på det.
Du dricker "dra åt helvete"-viner.
Jag var en av de första som skrev om er.
Du kan jobba med vilka du vill. Välja och vraka.
Jag spelar förstående och säger snällt att det är okej att skriva texter på spek, alltså utan att veta om jag kommer att få betalt.
Ni säljer ut Sveriges största arenor.
Jag såg er spela på Hultsfred då ni bara var ett demoband. Kan det ha varit 1993?
Ni gillade aldrig vad jag skrev och förbjöd ert skivbolag att skicka en förhandskassett till mig. Jag hade skojat lite och skrivit att er kommande låt hette Lovikavante.
Du är poster boy för Hedi Slimanes Dior Homme.
Man orkar nästan inte ens tänka på det.
Du lärde mig vad black and white var när jag intervjuade er i Eskilstuna.
Jag stal en flaska ur baren den kvällen.
En timme från Stockholm och jag tyckte ni var såna bönder.
Du har fått H.M. Konungens medalj, åttonde storleken i högblått band.
Lovikavante. Fingervante. Skogshuggarvante. Tumvante. Galonvante.
Du säger att dina dyra kläder är bruksvaror.
Jag bor i Sollentuna Centrum.
Rick Owens, Carol Christian Poell och Julius.
Man orkar nästan inte ens tänka på det.
Jag är horan som måste skriva på spek.
En medalj för framstående insatser inom svensk populärmusik.
Min vinterrock är fem år gammal, fickan håller på att ramla av.
Brinner du, frågar de. Sedan föreslår de ett arvode på 500 kronor.
Jag är Sansa Stark. Stone face. Stone heart.
Du är en sten. Alla är stenar.
Jag tycker ingenting.
Jag lyssnar på J. Mascis. I quit, I give up.
Jag hämtar ut ett par joggers för 279 kronor från H&Ms postorder.
Jag är hon som varje dag förmedlar kontaktuppgifter till folk som olika redaktörer vill ha texter från. Men själv måste jag skriva på spek.
Jag är hon som man fnissar åt för att jag måste jobba med pr.
Du är medelklassen som tjugofem kilo senare och ett fett sparkonto på banken borde njuta av era dra åt helvete-viner.
Du har en av landets mest stilfulla garderober.
Jag stal en flaska ur baren.
Poell, Balmain.
Man orkar nästan inte ens tänka på det.
Min senaste spek-text refuserades.
Klädguld.
Lovikavante.
Ska vi leka självhat så vinner du aldrig.
Linda Skugge