Koranbränningarna måste få ett slut
Ulf Dahlsten: Yttrandefriheten i Sverige är inte absolut
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-06-28
DEBATT. För ett halvår sedan anmälde jag advokaten Rasmus Paludan och hans medhjälpare för hets mot folkgrupp. Den lagtolkning som gjorts att de upprepade bränningarna av Koranen på platser som sårar och provocerar den muslimska minoriteten i Sverige skulle vara tillåtliga var enligt min mening orimlig.
Tolkningens förenlighet med lagen om hets mot folkgrupp behövde prövas i domstol. Om den systematiska hetsen mot de muslimskt troende tilläts fortsätta kunde konsekvenserna i form av växande motsättningar mellan den muslimska minoriteten och majoritetsbefolkningen bli ohanterliga.
De hade redan lett till våldsamma protester och bildandet av ett politiskt parti som syftar till att försvara islam som religion mot angreppen från majoritetssamhället.
Polisen och åklagare avskrev min anmälan. Vi fick inte den prövning av lagen som om den fått prövas i Högsta domstolen kunnat få en vägledande tolkning. Och nu upprepas historien.
Två veckor före det att Sveriges Natoansökan skulle ha behandlats får en annan provokatör tillstånd att bränna Koranen utanför en moské i Stockholm.
Det råder eldningsförbud utomhus men uppenbart inte för Koranbränningar.
Trots att koranbränningen denna gång inte bara avsett att hetsa mot muslimska trosbekännare utan också var tydligt riktad mot Sveriges Nato-ansökan och därmed Sveriges säkerhet ansåg Polisen med hänsyn till beslutet av Kammarrätten sig tvungen att medge Koranbränningen.
I den offentliga debatten har yttrandefriheten i Sverige framställts som absolut. Inget kan vara mer felaktigt.
Den är i själva verket omgärdad med betydande restriktioner. Läkare får inte fritt berätta om sina patienters problem för utomstående. Poliser får inte varna brottsmisstänkta om pågående polisutredningar. Militärer får inte berätta om Sveriges försvarsplanering för främmande makt. Journalister får inte lämna ut namnen på visselblåsare. Socialsekreterare får inte fritt berätta om sina ärenden för obehöriga.
Och man får inte sprida uppgifter som är ägnade att utsätta andra för ringaktning, även om de skulle vara sanna, vilket Ebba Busch som väl känt har fått erfara.
1971 års fri- och rättighetsutredning, i vilken jag var expert, undersökte möjligheten att formulera en kärna av rättigheter som skulle vara orubbliga men kom efter en grundlig juridisk genomgång fram till att ingen fri- och rättighet kan vara absolut.
Utredningen inriktade sig i stället på att se till att de begränsningar av de grundlagsfästa rättigheterna som är nödvändiga endast kan beslutas med kvalificerad majoritet.
Inga begränsningar finns mot att fritt kritisera en politisk ledare som Turkiets president Erdogan. Till exempel för att han är en despot som låter fängsla oppositionella och journalister och har nedmonterat vad som funnits av turkiskt rättssamhälle.
Och för att han misskött Turkiets ekonomi med skenande inflation och hotande statsbankrutt som följd.
Men den rätten som utövades när en docka av Erdogan hängdes upp på ett smaklöst sätt har inget att göra med den systematiska hets mot den muslimska folkgruppen som nu tillåts pågå.
Medan protesten mot Erdogan är tillåtlig är de upprepade Koranbränningarna en pågående hets mot den muslimska folkgruppen och enligt min mening tydligt förbjuden i brottsbalken.
Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att:
- uppsåtligen,
- i uttalande eller i annat meddelande som sprids,
- hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.
Påföljden är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.
Brottet omfattar inte "en saklig och vederhäftig diskussion" och inte heller uttalanden som görs i den helt privata sfären”.
Kriterierna för åtal är uppfyllda med råge.
Att bränna Koranen en eller kanske två gånger kan möjligen anses vara ett inslag i en diskussion, men inte de upprepade bränningarna på platser som utmanar den muslimska minoriteten.
Hetsen har också varit framgångsrik och fått stöd från majoritetssamhället på vilket kammarrättens dom är det senaste exemplet. Muslimer som protesterat har straffats medan Koranbrännarna har fått tillstånd att fortsätta sin hets i strid med gällande lag.
Det är dags för rättsinstanserna att sätta ned foten om inte tilltron till det svenska rättssamhället och allas likhet inför lagen ska rubbas.
Ulf Dahlsten, statssekreterare hos Olof Palme 1984–1986. Ordförande i Framtidssmedjan Elders
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.