Vårt ansvar att krigets slakt inte upprepas
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-01-30
Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier: Vi måste tydligt ta avstånd från nationalism och lära av 1914
Den 28 juni 1914 spreds nyheten om den österrikiske tronföljarens våldsamma död i Sarajevo via telegraferna. Fem veckor senare började första världskriget.
I vårt tyska kollektiva medvetande har det hamnat i skuggan av andra världskriget och Förintelsens brott mot mänskligheten.
Men hos många av våra grannar har det fram till i dag etsat sig fast i minnet. George Kennan betecknade det som 1900-talets ”urkatastrof”.
Ett flertal nya studier som försöker göra det obegripliga begripligt har publicerats i samband med katastrofens 100-årsdag. De tecknar detaljrikt aktörernas kalkyler i de europeiska huvudstäderna, de lättfärdiga prognoserna om ett snabbt och framgångsrikt fälttåg, uppställandet av äventyrliga krigsmål, missbedömningen av motståndarnas och de egna partnernas beteende.
Historien om krigsutbrottet för 100 år sedan är en lika imponerande som beklämmande historia om eliternas och militärernas misslyckande, men också diplomatins. Relationerna mellan kontinentens stormakter och deras ofta besläktade kungahus var sedan länge mycket bräcklig innan den olycksaliga kedjereaktionen med politiska missbedömningar och militär mobilisering tog vid.
Den tidens utrikespolitik förfogade varken över viljan eller verktygen för förtroendeskapande och en fredlig balans mellan intressen. Den präglades av en djup ömsesidig misstro, förlitade sig på den hemliga diplomatin och drog sig inte för strida om makten på bekostnad av tredje man.
Att de stridande parternas dokument mycket tydligt visar hur missuppfattningar och politisk kortsiktighet dominerade är inte en anledning för oss tyskar att relativera den tyska utrikespolitikens misslyckande. I stället för nedtrappning och förståelse vann i Berlin viljan till upptrappning.
Lyckligtvis har ett krigsutbrott i hjärtat av Europa blivit omöjligt att föreställa sig. Den konstant prekära balansen i skiftande statsunioner som präglade vår kontinet för 100 år sedan har efter Tysklands civilisationsbrott i och med andra världskriget ersatts av en europeisk rättsgemenskap.
Med Europeiska unionen har vi funnit en väg att fredligt lösa våra olika intressen. I stället för den starkes rätt gäller bland européerna rättens styrka. För vissa är sökandet efter kompromisser vid det gemensamma förhandlingsbordet i Bryssel för mödosamt, för långdraget, för segt.
Minnesårets uppmaning är att återkommande påminna oss själva att det är en civilisatorisk prestation som lett till att små och stora medlemsstater, motståndare i otaliga tidigare krig, i dag fredligt och civiliserat kämpar för gemensamma lösningar under långa nätter.
Den uppkomna förtroendekrisen för det europeiska projektet under de förgångna årens europeiska finanskris – särskilt i den yngre generationen som i många delar av EU lider av arbetslöshet och avsaknad av framtidsperspektiv – utgör ett allvarligt hot.
I detta stämningsläge är det lätt att den nationalistiska retoriken åter gör sig hörd, förpackad som kritik mot Europa. Mot bakgrund av historien måste vi tydligt ta avstånd från detta.
I många delar av världen har det bräckliga systemet ”balance of power ” ännu inte övervunnits. I Mellanöstern och delar av Afrika saknas en stabil regional säkerhetsarkitektur. I Ostasien innebär nationalistiska stämningar och konkurrerande ambitioner att fred och stabilitet sätts på spel långt utanför regionens gränser.
Krigsutbrottet 1914 var slutet på den första globaliseringen. Ekonomierna och kulturerna i Europa var så tätt sammanflätade, att krig då tycktes omöjligt, irrationellt och mot de egna intressena. Trots det bröt kriget ut. I dag är vår värld mer sammankopplad än någonsin. Det öppnar många möjligheter, det skapar välstånd och frihet. Men vår värld är även sårbar och full av stötestenar och intressekonflikter.
Utrikespolitiskt förnuft och diplomatiskt hantverk är viktigare än någonsin i denna värld. Att beakta inte bara de egna utan även grannarnas och partnernas intressen och att agera ansvarsfullt och nyktert och överväga konsekvenserna är omistligt för att bevara freden. Två av den kloka diplomatins grundprinciper är att undvika allt för snabba fastställanden och att alltid undersöka utrymmet för kompromisser.
Är det uteslutet att någonting liknande kan upprepas i dag? Det hänger bara på oss som i dag bär ansvar och på lärdomarna vi drar av historien.
Frank-Walter Steinmeier