Jag skäms inför mitt barnbarn
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-11-28
Debattören: Varför kan vi rädda grekiska banker – men inte fattiga människor?
Det är en skön höstdag. Barnbarnet och jag är jag på väg till bio. Vi åkte in till stan med buss och tunnelbanan från den välmående förorten. Barnbarnet är förväntansfullt och jag tycker det är en fantastisk förmån att få gå på bio med en liten nyfiken kille som håller mig i handen där vi går längs Sergel torg.
En äldre man med en pappmugg i handen sitter och tigger. Känner att barnbarnet saktar ner farten och vänder sig om. Han är tyst. Lite längre fram sitter en väl påbyltad tjej med ett fotografi av en familj långt borta i en främmande miljö.
– Morfar varför finns det tiggare?
– Ja, alla har det inte lika bra som vi i Sverige och i det landet är de kommer ifrån finns inga jobb och dåligt med mat.
– Finns det ingen som kan ge dem jobb och mat där de bor?
– Nej, det är ont om mat och de har säkert inga pengar att handla för.
Vi går tysta. Inom mig känner jag mig skamsen och ledsen – varför ger jag inte mitt barnbarn ett bättre svar? Svar som känns äkta. Jag skulle vilja säga att det är självklart att vi i Sverige som har det bra skall hjälpa och stödja de som har det allra sämst, oavsett vart de kommer ifrån. Varför sa jag inte så? Istället känna jag skam.
Filmen är slut och barnbarnet berättar med ivrig och glad röst om filmen och vad som hände, just som 7-åringar kan göra. Jag känner mig stolt och glad.
Vi går samma väg tillbaka och på nytt stöter vi på den frusna tjejen med bilden på en familj långt borta.
– Morfar, får tiggaren gå på bio?
– Jag tror inte det, de har inga pengar.
Vi lägger en guldtia i muggen.
– Bra morfar, säger barnbarnet, och tar slanten och lägger i pappmuggen
Barnbarnet är glatt och vi åker hem till föräldrarna i villasamhället.
Själv är jag ledsen, skamsen och förbannad. Varför har vi medborgare och ni politiker inte en vuxen dialog om hur vi skall hantera tiggeriet? Där vi skapar en gemensam uppfattning och berättelse som vi kan enas om. Varför ska jag behöva gå och skämmas för att vi i Sverige inte kan stå upp rakryggat och säger att ”självklart skall vi hjälpa de som har det sämst”. Vi kan naturligtvis inte som enskilda bara skänka guldtior för att få ett rent samvete utan det måste till en vilja och ett ledarskap från samhället och politiskt håll.
När bankerna i Grekland var på fallrepet var tidningarna och politikern här och inom EU helt störtsäkra på hur man skall agera för att rädda bankerna – massor av kunskap och modeller fanns att tillgå. Grekland sattes under förmyndarskap (även om det inte hette så) och alla riskerna flyttades från bankernas aktieägare i Grekland och övriga EU över till hela folket i EU via centralbanken i Frankfurt. Vi ställde upp solidariskt, antingen vi vill eller ej.
När det gäller ren och skär fattigdom – var finns alla experter med kunskap och modeller om att bygga sociala skyddsnät i Sverige och inom EU för att ta hand om fattigdomen? Var finns den politiska viljan att minska fattigdomen? Vem vågar ta första steget till en social Marshallplan för EU för att minimera fattigdomen? Var finns tankarna om system och skyddsnät som växlar från fattigdom till ett drägligt liv?
När kapitalet förenades med den politiska sfären för att rädda banker i Grekland då fanns det vilja och förmåga. När det gäller att få människor från ren och skär fattigdom till ett drägligt liv då finns det inga krav på sociala skyddsnät eller att exempelvis EU skulle sätta Rumänien under förmyndarskap. Då är det politiska etablissemanget överens om att det är upp till den enskilde människan att fixa det hela.
Jag skäms.
Gert Svensson, Stockholm
En sorgsen morfar