Dålig ekonomi skämmigare än dåligt sex
I går i TV?3:s ”Lyxfällan” fick vi möta Stina. En förtvivlad ung kvinna som berättade hur hon försöker reda ut gamla skulder och hur varje månad är en kamp för att inte sambon också ska hamna i kronofogdens register. Familjen måste ha en gnutta stolthet kvar, som Stina uttryckte det.
”Lyxfällan” är ett program som väcker starka känslor. Somliga tycker det är exploaterande. Andra ångestskapande. Jag gillar att det rör vid en obehaglig nerv. Ekonomi, pengar och skulder tillhör intimsfären. Ett misslyckat sexliv eller ens brister som förälder går att tala om med en skämtsam distans. Men en fullständigt havererad ekonomi? Never. Deltagarna i ”Lyxfällan” är helt enkelt modiga och förtjänar respekt.
Att ständigt ligga efter med räkningar är vardag för många – runt 100 000 svenskar har en betalningsanmärkning hos kronofogden.
För en vecka sedan presenterade Vänsterpartiet siffror som visade att var fjärde ensamstående mamma kan definieras som fattig i dag i Sverige. Inte fattig som i att bo på gatan och äta skulor, utan fattig som i ständig ångest över oförutsedda utgifter. Fattig som i att vara föräldern som alltid måste svara nej. ”Nej, du kan inte följa med kompisarna till äventyrsbadet för det kostar 80 kronor i inträde”. En fattigdom som inte alltid syns på utsidan men som värker lika mycket som en urvuxen skridsko. Det här är en fråga som berör. Vänsterpartiets debattartikel här i Aftonbladet har diskuterats av hundratals läsare.
Ett förlorat arbete eller en sjukskrivning innebär för många att tryggheten slås i spillror. Ett skäl till detta är att vi levt med löftet om att välfärdssystemen ska ta hand om oss när vi hamnar i skiten. Skatterna vi betalat har varit vår försäkring. Den som följer samhällsdebatten och nyheterna vet att detta inte längre gäller. Sjukpenningar som dras in, kamp för att få ersättning från Försäkringskassan och a-kasseutbetalningar som dröjer kan vara skillnaden mellan innanför och utanför.
Vi är många som minns hur landet kollektivt satte bryggkaffet i halsen när salig finansminister Anne Wibble (FP) konstaterade att varje vuxen svensk borde ha en årslön på banken. Riktigt så höga krav har inte dagens privatekonomer, men ett råd som ofta hörs är att varje svensk bör ha minst ett par-tre månadslöner på banken för att klara akutsituationer. Borde och borde. Tja, själv borde jag ha ett hus i Sydfrankrike.
Här intill kan vi läsa att var fjärde arbetare inte kan skaka fram 8 000 kronor inom en månad utan att låna. Det är en siffra som berättar om beroende och utsatthet. Men oron för ekonomi är inte bara bunden till en klass.
Genom att hänvisa till vardagsempiri vill jag peka på VISA-fattigdomen. Välavlönad övre medelklass som för en ojämn kamp med krediten och vars nätter präglas av oro för att tremånadersräntan ska gå upp 0,5 procent. Hög lön, små marginaler.
Allt är inte pengar. Men väldigt mycket är det. Därför kommer vi i ett antal artiklar att diskutera pengar och sparande. På söndag berättar debattören Linda Skugge om ett möte med gymnasiebrudar som hellre vill ägna sig åt självförverkligande än att fundera över vilka fonder som är bäst att spara i. Har de rätt eller fel? Diskutera med oss på aftonbladet.se.