Debatt

Samhället sviker unga engagerade som hotas

Debattören: Min historia är tyvärr inte på något sätt unik

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Min historia är tyvärr inte på något sätt unik, många av de samhällsengagerade unga jag känner har varit med om samma sak. Värst är känslan av det inte finns någonstans i samhället att vända sig till, skriver Simon Boerenbeker Klang, 19 år.
Min historia är tyvärr inte på något sätt unik, många av de samhällsengagerade unga jag känner har varit med om samma sak. Värst är känslan av det inte finns någonstans i samhället att vända sig till, skriver Simon Boerenbeker Klang, 19 år.

DEBATT

DEBATT. Myndigheter och organisationer behöver bli bättre på att ge stöd till unga samhällsengagerade som hotas och tystas i samhällsdebatten.

Att politiskt engagerade hotas är allvarligt i sig, men att samhället inte har en plan för att stötta och fånga upp de utsatta är om möjligt ännu värre.

”Hur ska vi får fler unga att engagera sig politiskt?” är en fråga som unga aktivister ofta ställs inför. Ofta besvaras den från vuxna med teorier om att dagens unga inte är intresserade av att jobba i föreningar eller med partipolitik, men det är inte hela sanningen.

I ett allt hårdare debattklimat vittnar många om att hoten mot unga ökar och att samhället sviker när det kommer till att hantera dessa situationer. Det kan i längden leda till att de som engagerar sig inte vågar fortsätta, vilket är ett enormt hot mot demokratin.

Jag var 15 år när jag fick det första mordhotet på sociala medier.

Den gången kom det från en nazist, efter att jag varit med och arrangerat en demonstration för ensamkommandes rättigheter.

Även de senaste åren som klimataktivist har jag räknat med ett hot efter varje debattartikel eller uttalande i media.

Min historia är tyvärr inte på något sätt unik, många av de samhällsengagerade unga jag känner har varit med om samma sak.

För min del har hoten i vissa perioder lett till att jag undvikit att gå på vissa gator och tänkt efter innan jag uttalat mig i media. Under åren har jag vant mig och lärt mig att hantera situationen, vilket är en hisnande tanke att en ung person ska behöva göra. Men jag vet att det finns de som tystnat längs vägen.

Vi är trötta på att vara rädda och att tveka på ifall vi ska uttala oss i media. Men det värsta har oftast inte varit hoten i sig, utan känslan av det inte finns någonstans i samhället att vända sig till.

I media pratar man ofta om hot mot politiskt engagerade, men ibland stannar reaktionerna just vid ord.

Det räcker inte att samhället tar avstånd från hoten och att de som utsatts hänvisas till att endast polisanmäla, samhället måste finnas där på fler sätt för att garantera ungas roll i demokratin.

Man kan inte bortse från att hoten hör samman med ett allt hårdare politiskt klimat, där politisk retorik ställer grupper i samhället mot varandra.

Vuxenvärlden måste ta ansvar för att skapa ett debattklimat där klimataktivister och människorättskämpar inte skräms till tystnad. Då krävs mer av samhället än att endast fördöma hoten.

Bilden av den ”ensamma, modiga och starka aktivisten” framhävs såväl i media som samhället i stort, ofta en lätt romantiserande personfixering. Men i samma stund som man beundrar den som ensam står i stormen avsäger sig samhället sitt ansvar för den situation aktivisten befinner sig i.

Man får höra att man är stark, med undertonen att ”detta är ditt problem, inte vårt gemensamma”. I ett samhälle där unga aktivister får hantera hot på egen hand lämnas politiken till de som har orken och resurserna att ensamma stå emot.

Vi som talar ut om situationen söker inte någon sympati eller hjärtan i kommentarsfält, vi vill ha konkret agerande från samhällets sida.

Vi förväntar oss inte att trollen på nätet ska sluta skriva, men vi förväntar oss att samhället och inte minst de vuxna som jobbar nära oss unga ska veta hur situationen ser ut.

Ideella organisationer behöver beredskap och en struktur för att hantera dessa situationer och skolor behöver vara medvetna om att detta är en verklighet som en del elever kan befinna sig i.

Jag känner en ambivalens inför att skriva denna artikel, det sista vi behöver är en rädsla för att engagera sig. Faktum är att långt ifrån alla unga samhällsengagerade hotas. Men samhällets kunskap om hur verkligheten ser ut för en del av oss måste öka.

Politiker, myndigheter och organisationer måste få större kunskap om hur situationen ser ut. Bjud in oss till att berätta, skapa en strategi för hur aktivister kan stöttas och visa oss tydligt vart man kan vända sig.

Det vi begär är inte att få en särbehandling i samhällsdebatten eller att slippa kritik, vi begär att samhället har beredskap när odemokratiska krafter vill tysta oss med hot. För när ungas röster tystnar, vad har vi då kvar?


Simon Boerenbeker Klang, 19 år och samhällsdebattör


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Sociala medier

LÄS VIDARE

DEBATT Hot och hat tystar unga demokratiska röster

ÄMNEN I ARTIKELN

Sociala medier

Medier

Näthat