I år är jag intresserad av chinos – hoppas jag inte är för sent ute
Martin Ezpeleta steget efter under modeveckan
Modeveckan i Stockholm har nu börjat. Moderedaktionernas tangenter går varma, bloggprinsessorna multiplicerar sina stavfel på nätet och på catwalken vandrar kvinnor som är så smala att om de tar på sig en röd klänning så ser de ut som ett rivsår.
Mode stressar mig. Den känsliga balansgången mellan stil och funktion. På andra sidan linan finns bekräftelsen. Vem vill inte få den? Samtidigt gapar stillöshetens avgrund under oss. Och vi är alltid bara ett snedsteg från att få brinna i löjets eldar. Vem vill det?
Så det är inte så konstigt att vi avvaktar innan vi förnyar vår garderob, i väntan på trendsättarnas välsignelse. Det förklarar väl också varför alla stilmedvetna ser likadana ut i Stockholm. Alla avviker på samma sätt. Men vissa av oss gör det alltid för sent.
I somras satt jag med två vänner på en bar. De diskuterade de ena killens mode, hans till synes avslappnade klädstil som ändå gömde ett omsorgsfullt urval av anspråkslösa och väl kombinerade plagg. Jag tittade förstrött ner i min drink, samtalet berörde mig inte.
Avskyr att prata om kläder. Det är som ett avgrundsdjupt hål av yta – om ni förstår vad jag menar – som man lätt fastnar i.
Om man inte tar sig ut snabbt kan man förvandlas till Peter Siepen.
Jag är uppvuxen i ett hem där estetiken alltid varit underordnad funktionen. Och funktionen underordnad priset. Det var fult att vara modemedveten. Djävulens (kapitalismens) bländverk för att hindra oss från att se vad som verkligen spelade roll i livet: Känslor, tankar, idéer.
– När jag bryr mig om ifall skjortan är ostruken eller gammal så vet jag att det är för att jag inte mår bra med mitt liv, brukade min pappa säga.
Och han var inte bara trogen sin devis, av hans klädval att döma levde han ett mycket lyckligt liv.
Jag har svårare för det. Därför hajade jag också till när jag plötsligt märkte att mina vänner pratade om mig.
– Jag menar, du är inte som Martin, han skiter ju verkligen i vad han har på sig.
Först då förstod jag att jag var en referens för mina vänner. Mina försök att undgå stilfascismens blickar hade misslyckats. Jag var i strålkastarljuset, som modets antikrist. Det kändes inte bra. Och min vän hade fel. Jag bryr mig om vad jag har på mig. Jag har bara haft väldigt svårt för mode och mina sporadiska och halvhjärtade försök att hålla mig à jour har alltid misslyckats.
Jag köpte min skogshuggarskjorta lagom för att se det modeträdet fällas, jag skaffade mig snötvättade jeans i tö och det tog alldeles för lång tid innan en barmhärtig själ förklarade för mig att mockajacka och batiktröja var helt fel. Framförallt tillsammans.
Just nu är jag intresserad av att köpa ett par lätta och bekväma bomullsbyxor som jag tror blir sista skriket i årets herrmode. De kallas chinos. Hoppas jag inte är för sent ute.
Alltid malplacerad, alltid ett steg för sent, valde jag att helgardera mig. Jag staplade vita t-shirts, allstar-sneakers och Levi´s 501 på varandra och byggde en barrikad mot en värld som jag inte förstod.
Visst, jag skulle inte få ryggdunkar av Siepen. Men å andra sidan visste jag att kläderna skulle få följa sin naturliga livscykel utan att jag behövdes skämmas.
Jag kunde använda mina t-shirts tills de fick stelnade gula fläckar under armarna, det var sulorna som fick avgöra skornas livslängd och byxorna fick självdö av förslitningsskador i estetikens långvård och inte avrättas i förskott av någon jävla modeikon.
Så den här veckan kommer jag att hålla upp min stillöshet som ett politiskt manifest i denim och bomull. En protest mot estetikens diktatur. Istället för sista skriket behöver vi nya, viktiga upprop.