Vi lider i tysthet – av trasiga underliv

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-04-01 | Publicerad 2016-03-31

Debattören: Vården blundar för problemet med förlossningsskador

DEBATT. Sex drag med en sugklocka genom ett för trångt bäcken, personal som häver sig över för att få ut barnet. Akutsnitt. Och väntan. Lever mitt barn?

Och om det lever – vilka skador fick det? Och vilka konsekvenser kommer detta att leda till?

Så är verkligheten för allt för många kvinnor i Sverige i dag. Jag vet, för jag möter dem i hemliga rum på internet.

Vi stöttar varandra, vi gör vad vi kan för att hjälpa.

Så länge vi orkar.

Nu måste vi börja prata om det här. Vi måste våga berätta för jag är trött på alla tabun.

Vi måste på riktigt börja prata om våra förlossningsskador. Och vi är många. Vi är tusentals som i tysthet lider av trasiga underliv.

Vi är åtta procent av befolkningen, om man räknar in de drabbade barnen, och våra skador står för en femtedel av kostnaderna hos LÖF (Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag).

Och vi ser utifrån vår verklighet att väldigt mycket saknas när barnmorskor och nätuppror som Födelsevrålet höjer sina röster i den här debatten. De är viktiga vrål, men det hörs mest i Stockholm och når inte ut till hela Sverige.

Häromveckan dog en kvinna och hennes barn under en förlossning i Växjö.

Häromveckan fick ett par i Uppsala åka hem utan bebis.

Vi som lever med dessa skador är rörande överens om att det finns en dålig attityd inom vården, en attityd som ingen vågar eller vill beröra. Ingen vill ta upp det – för vårdpersonalen är helig och skyddas till varje pris.

Vår verklighet handlar om hårda händer, dåliga beslut, elaka ord och ett skuldbeläggande av kvinnan som går sönder.

Vi som varit med om detta upplever att vi möts av en ojämlik vård när vi är i en fruktansvärt utsatt situation. Vi möts av en skyll dig själv-attityd som rimmar illa med hur svensk sjukvård egentligen ska fungera.

Tänk att komma hem svårt förlossningsskadad, akutsnittad, med svåra sfinxrupturer, avslitna muskler, läckande mjölkstinna bröst, traumatiserad – och en tom famn.

För att din bebis dog.

Tänk att då ställas inför så många frågor om vad som väntar som saknar svar. År av sjukhusvård? Depression? Följdsjukdomar? Skilsmässa? Ekonomisk ruin? Ett traumatiserat vansinne?

Vi kommer hem utan att kunna gå eller stå normalt, inte sitta, ligga eller på något sätt belasta kroppen fel.

Inte lyfta, inte kunna sköta våra barn.

Vi står inför en ändlös rehabilitering som aldrig tar slut. Mängder av operationer, och däremellan ett ständigt bråk med myndigheter och vård för att få rätt och bli återställda.

Och på detta – en Försäkringskassan som har inställningen att alla är återställda efter 180 dagar.

Vi drabbas alltså också av förstörda ekonomier – av skador som vi inte själv valt och som vi ibland till och med påtvingats av vägran från vårdgivaren till kejsarsnitt, trots att det i efterhand visar sig vara den enda lösningen.

Detta är inte unikt. Och när vi söker upprättelse skickar IVO (Inspektionen för vård och omsorg) tillbaka våra papper med beskedet att ingen vidare utredning ska göras… För att vi, traumatiserade föräldrar, inte känt till exakt hur vi ska formulera oss.

Men det här ska vi inte prata om, då kan vi skrämma folk ifrån att föda barn.

Jag vill ändra detta.

Jag vill att kvinnor ska få vara förberedda på vilka skador som kan uppkomma vid en födsel. Att vårdpersonalen också vet. Att de är utbildade.

Att läkare vi möter ska vara kompetenta om våra underliv och att deras läromedel uppdateras (i dag opererar läkare utan specialistkompetens i vårdsalen, för att ”lappa ihop” oss).

Jag vill att ett graviditets- och förlossningsskadecenter öppnas dit kvinnor över hela landet kan remitteras och åtgärdas vid svåra skador.

Utan att som i dag behöva skrika för döva öron.

Jenny Aakula