Vänstern ska inte äga barnfattigdomsfrågan
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-08-01 | Publicerad 2016-07-27
Debattören: Liberala reformer behövs för att ge fler människor framtidshopp
DEBATT. Sommaren är kanske den tid på året då det märks allra mest. Föräldrar tar omvägar förbi glasskiosken för att slippa barnens tjat. Många barn får inte åka iväg på semesterresa och kan inte ta med kompisar hem på grund av trångboddhet. Det finns inga pengar till onödiga aktiviteter trots att föräldern tar ett extraskift under sommaren för att dryga ut kassan.
När Rädda barnen larmar om fattiga barn har borgerliga debattörer ibland avfärdat dem eftersom det handlar om relativ fattigdom. Det är sant att det är ett svårt begrepp. Barn har det värre i andra länder, få barn svälter i Sverige och i relation till Kamprad är vi alla relativt fattiga.
Men det finns barn i Sverige som lever under mycket knappa förhållanden. Den som inte ser detta med egna ögon kan fråga en erfaren lärare eller förskollärare. Man kan stå ut med en kort period av fattigdom, särskilt om det finns hopp om en bättre framtid. Men när den biter sig fast, när man känner att det inte går att ta sig ur de små ramar man lever inom, då är det tufft. Och när fattigdomen går i arv från föräldrar till barn, från generation till generation, ja då är den ett stort problem, för individen och för samhället.
Det finns också en ekonomisk stress som växer i takt med att man jämför med andra. Den ser inte ut som fattigdom i andra länder, men för många barn känns den in på skinnet. Man kommer inte ifrån att också den upplevda fattigdomen, klyftan i möjligheter och livschanser, den finns och den sätter spår. Studier visar att barn som tror att deras föräldrar har ont om pengar mår mycket sämre än andra och presterar sämre.
Att barn lever i fattiga miljöer är en alldeles för viktig fråga för att vänstern ska tillåtas ha monopol på den. Vänsterlösningar handlar om fler bidrag och så kallade gratis offentliga tjänster och varor. Den nuvarande regeringen excellerar i detta. Problemet är att vänsterns goda intentioner faktiskt ibland får till följd att det blir svårare att ta sig ur problemen. Bidrag kan mildra för stunden, men är inte vägen ur fattigdom.
Därför är det viktigt att borgerligheten inte förnekar problemen utan istället erbjuder alternativa lösningar. En liberal hållning bör vara att ge anledning till framtidshopp, öka möjligheterna till social rörlighet och att förhindra att fattigdom ärvs från generation till generation.
Det är en kombination av egen ansträngning och rivna hinder som leder ut ur fattigdom. Det måste löna sig att plugga i skolan och hjälpa sina barn med läxor. Det måste löna sig att arbeta. Det måste finnas enkla jobb som ger en väg in på arbetsmarknaden. Det måste vara självklart att man inte får passivt bidrag om man själv kan bidra på något sätt och det kan de flesta. Dessa borgerliga dygder är, snarare än vänsterns bidragstänkande, det som ger framtidshopp och bryter sociala arv.
Det är därför hög tid för borgerligheten att sluta diskutera huruvida det finns fattigdom i Sverige eller om begreppet relativ fattigdom är rimligt. Det finns barn som känner fattigdomen som alldeles för tunna kläder en vinterdag och skor som klämmer i tårna. Vänstern ser problemet men cementerar dem med tyck synd om-mentalitet. Det som behövs är en politik som ger vägar ut ur fattigdom och ökar individens självständighet. Att öka den sociala rörligheten och möjligheten att göra klassresa är en central politisk fråga de kommande åren. Borgerligheten måste här visa självförtroende. Det är liberala reformer - inte mer av vänsterns bidrag - som behövs för att ge fler människor framtidshopp.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.