Kriminaliteten blir en utväg
Den förbannade förorten. Alla har åsikter om den. De flesta har rätt. De flesta har fel.
Om man vet vad man letar efter, kommer man att tolka det man hittar.
I dagarna var det poeten Marcus Birro som gav sig in i debatten och väckte stor reaktion.
Han skriver att förorterna ”förvandlats till laglösa zoner; hela bostadsområden runt de stora städerna är delvis i de kriminellas händer”.
Det är en virrig text där Birro blandar ihop allt. Men jag kan ändå förstå honom. Maktlösheten. Vilsenheten. Han vill ha hårdare tag.
Problemet är att det funkar inte.
Marcus Birro vill inte längre förlåta, skriver han. Men han borde åtminstone försöka att förstå.
För några år sen träffade jag en före detta värsting. Vi kan kalla honom Arash.
Vi träffades på ett café i Uppsala, staden där vi båda växte upp.
Arashs familj kom till Sverige från Kurdistan i början på 80-talet. När han var tio år flyttade familjen till Sävja, ett nybyggt bostadsområde i Uppsalas utkant med många invandrarfamiljer.
Jag kom ungefär samtidigt med min familj som politiska flyktingar från Argentina. Både Arash och jag hade bra betyg, lätt för skolan och vi hade ansvarsfulla och politiskt engagerade föräldrar.
Men medan Arash växte upp i Sävja växte jag upp i ett radhus i ett svenskt villakvarter.
Kanske är det därför som jag antecknar och Arash som bläddrar i sitt mörka förflutna.
– Det flyttade in väldigt mycket människor i Sävja på mycket kort tid, de hade ofta många barn och problemen började nästan med en gång, berättar Arash.
Sävja blev snabbt ökänt i Uppsala för sin förmåga att avla unga brottslingar.
– När jag kom till Sävja var jag den enda nya eleven i klassen och eftersom jag var kortväxt började klasskamraterna att reta mig, säger Arash.
Den som retades åkte på en käftsmäll.
– Jag märkte snabbt att jag vann respekt genom att slåss. Det kändes bra, jag var stolt över mig själv.
Han var bara tio år när han började slå sig fram i livet, för med knytnävarna kom respekten och med respekten kom vännerna.
Det började gå utför – eller uppför, beroende på hur man ser på saken.
– Vi såg upp till de äldre killarna, hörde historier om vad de gjorde, vi märkte att människor respekterade dem, för de hade pengar och tjejer.
Lätt att halka in, svårt att ta sig ur. Kriminaliteten har ett effektivt belöningssystem och Arash gjorde en lysande karriär.
Snatteri, slagsmål, inbrott, personrån, Arash lade snabbt till nya brottsrubriceringar till sin meritlista. När han var 17 år hamnade han på ungdomshem.
– Det var första gången jag var frihetsberövad, men när jag åkte i transporttjänsten med handklovar kände jag mig bra, tuff. Jag upplevde det inte som kränkande, utan som att jag äntligen kommit dit jag ville komma, berättar Arash.
När han var 19 åkte han dit för tre väpnade rån och dömdes till två års fängelse.
Kåken stänger många dörrar, men öppnar andra. Samhället hade stämplat Arash som en farlig kriminell svartskalle. Men i de kretsar Arash rörde sig, hade han äntligen blivit byxmyndig.
– När jag åkte in i fängelse var mina föräldrar helt förkrossade. De frågade mycket varför, vad är det du saknar i ditt liv som får dig att göra så hemska saker. Deras frågor var befogade, jag hade ju en jättebra familj, jag hade deras stöd och fick hjälp med skolan. Men hur kunde jag förklara för min pappa att jag var ute efter spänning, efter respekt, efter makt. Hur skulle han kunna förstå att jag ville ha kärlek, jag ville bli sedd, säger Arash.
Jag kommer att tänka på författaren Hjalmar Söderberg.
Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inviga människan någon slags känsla.
Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Citatet har följt mig i många år, nu känns innebörden tydlig. Varje möte är en möjlighet. En möjlighet att synas, att få vara någon i andras ögon. Ögon som älskar, som bekräftar, som fruktar eller avskyr. Men som slutligen, på ett eller annat sätt, räddar oss från likgiltigheten, från utanförskapet.
Jag skrev dikter på pappersservetter och var målkung i fotbollslaget. Allt på rätt sida om lagen.
Men Arash var fel man, vid fel tillfälle, i fel bostadsområde.
Hans framtid verkade utstakad, men bara några månader efter att han blivit frigiven fick han ett telefonsamtal som satte allt på sin spets.
En vän ringde honom och bad honom komma på ett viktigt möte i en lägenhet i utkanten av Uppsala.
– Jag blev erbjuden att gå med i en kriminell organisation, men först var jag tvungen att göra ett inträdesprov, berättar Arash.
Arash vill inte berätta vad provet gick ut på, men han bad om betänketid.
– Hade jag gjort det de bad mig om, vet jag inte var jag hade varit idag. Det är inte ens säkert att jag hade levt.
Många har stått i samma situation som Arash men valt annorlunda. Jag undrar varför just han kunde säga nej.
– Mina föräldrar hade en viktig roll, jag har en jättebra familj och i ett så avgörande skede spelade det in. Dessutom hade jag träffat en tjej, en svensk tjej, berättar Arash. Hennes föräldrar kände inte till min bakgrund, de visste inte att jag precis kommit ut från fängelset. När hon bjöd hem mig på middag, kände jag därför att jag kunde vara mig själv. Familjen tog mig för den var jag var, inte för vad jag hade gjort. Hon blev ett väldigt viktigt stöd för mig under hela den perioden och hjälpte mig att förstå att jag kunde ha ett annat liv, säger Arash.
När jag träffar Arash arbetar han behandlingsassistent på ett hem för missbrukande ungdomar. På sin fritid jobbar han ideellt i ett projekt för att förebygga gängbildningar i några av Uppsalas hårdaste bostadsområden. Bland annat i Sävja.
Arash vet av egen erfarenhet att brottsligheten inte bara är resultat av utanförskapet. Det är också lösningen. Han vet att skärpta straff inte hjälper när fängelset är en befordran.
Vill man bekämpa ungdomskriminaliteten måste man erbjuda ett alternativ, visa att det finns andra sätt att vinna sig respekten. Det gör man inte genom att stigmatisera ungdomarna, det gör man inte genom fler poliser, hårdare tag och skärpta straff – fängelset är ju bara en befordran, något som höjer statusen.
Alla vill ju bli älskade. I brist därpå gör människan vad som helst för att tina upp en själ som vägrar förfrysa.