När drevet går så är pudeln din bästa vän
Det är obegripligt hur Mona Sahlin tänkte när hon presenterade sitt rostiga vallokomotiv tidigare i veckan. Om målen med den socialdemokratiska politiken kändes som en déjà vu från Göran Perssons tid, så var personerna som ska säkra rösterna blott en trött pust från det förflutna.
Carin Jämtin.
Thomas Östros.
Ylva Johansson
Thomas Bodström.
Alla namn, fem karlar och två kvinns, återfanns i Perssons sista regering.
Men, det är möjligt att Sahlin har en högre plan med sitt lag. Inget nytänk, men också helt skandalfritt.
Eftersom samtliga är gamla bekanta är de ordentligt granskade och Sahlin slipper överraskningar i form av ovälkomna avslöjanden om sin hjärntrust. Det som både kan störa valrörelsen och bromsa en eventuell regeringsbildning i oktober.
Anders Pihlblad, TV 4 journalisten som utgjorde ena halvan av Schenström-affären för ett par år sedan, kommer i dagarna ut med boken ”Drevet går”. På flyhänt journalistprosa genomlyser han drevjournalistiken med sin personliga erfarenhet som utgångspunkt. Pihlblad intervjuar flera av de offentliga personer, främst politiker, som duckat sig igenom skitstormar i modern tid. Det är spännande läsning om hur ett förfluget ord, en lögn, en fylla med fel person eller ekonomiskt klanteri tar en människa rakt in i orkanens öga.
Miljöpartiets toppnamn Yvonne Ruwaida åkte taxi för 130 000 kronor och blev under en period 2001 starkt ifrågasatt. För pengaslarv, men också för att hon privat hade agerat på ett icke MP-korrekt vis. Hon borde åkt tunnelbana. Ruwaida formulerar enkelt i boken det många av de intervjuade återkommer till. ”Det går aldrig att vinna ett drev. Det går bara att säga förlåt, förlåt, förlåt.”
Thomas Hartman, socialdemokratisk skribent och politiker, skrev nyligen på Aftonbladets debattsidor om det drev som drabbade hans sambo, tidigare SSU-ordförande Anna Sjödin. Han slutsats gick ett steg längre. Erkänn och pudla oavsett om du är skyldig eller inte och oavsett vad du anklagas för. ”Det är omöjligt att tvätta sig ren i trycksvärta. Priset för att hävda din rätt är för stort.”
Det är en uppgiven men förmodligen korrekt analys.
Man kan kalla drev för ett tunnelseende och en medial avart. Man kan också se det som något som uppstår i en frisk demokrati där makten ifrågasätts och avkrävs ansvar.
Baksidan är förstås att vi riskerar en försiktig och lam samhällsdebatt. De pratskandaler som utmärker Sverige är roliga, åtminstone för den som står bredvid åtminstone. Det var kul när Bosse Ringholm (S) skällde kvarterspolisen för att vara jävligt slöa, när Jan O Karlsson (S) kallade George Bush för den där jävla Texasgubben och när Pär Nuder (S) kallade 40-talisterna för köttberg.
Mindre roligt för dem själva som vaknade med trappuppgången belägrad av fotografer och reportrar.
I det dagspolitiska läget är det bara Fredrick Federley (C) och Beatrice Ask (M) som besitter viss pratskandalspotential, och de får knappast konkurrens av Socialdemokraternas vallokomotiv.
Som är oantastliga, och därmed också stentrista.