En tondöv dom i hovrätten
Rick Falkvinge: Lär av historien – det går inte att stoppa nya sätt att dela med sig
I dag avslutades akt två i den parodi på rättvisa som utgör rättegången mot de tidigare operatörerna av The Pirate Bay samt Carl Lundström. Det tragiska är att vi är så inkapabla att lära av historien. Allt som händer nu har hänt förut, och kommer att hända igen.
När tryckpressen blev populär omkring 1500, så hotades katolska kyrkans kunskaps- och kulturmonopol. Den som kan kontrollera vad andra människor vet och tror behöver inte bekymra sig om vilka lagar som stiftas. Kyrkan tog därför till hela sitt känslomässiga artilleri för att få stopp på tryckpressen. Den skulle innebära litteraturens och kulturens död. Hur skulle munkarna, de som tidigare kopierat böcker, få betalt? (Argumentationen känns onekligen igen från 500 år senare.) Ingen skulle få dela med sig av sina egna upplevelser eller idéer. Det var samhällshotande.
Tryckpressen förbjöds i Frankrike år 1535 efter kyrkans intensiva lobbyverksamhet. Förbudet var ett fiasko. Pirattryckerier smugglade in böcker genom varenda lucka i landets gränser. Storbritannien tog en annan väg: Blodiga Maria, drottning 1553-1558, ville till varje pris utplåna politiska dissidenter. På den här tiden betydde det protestanter. Den 4 maj 1557 utfärdade hon ett monopol på att trycka böcker i utbyte mot att makten fick neka olämpliga saker att se dagens ljus.
Monopolet kallades för copyright, och finns fortfarande kvar. Än i dag används det som instrument mot dem som försöker dela med sig av upplevelser, sprida kultur, ha politiska åsikter utanför den rådande regimens tycke eller visa konst på ett osanktionerat sätt.
Att hovrätten sedan har mage att höja skadeståndet i Pirate-Bay-rättegången till 46 miljoner kronor visar på en närmast total tondövhet för det allmänna rättsmedvetandet. För samtidigt som denna särintressesrättvisa pågår, så ökar den allmänna välviljan att dela med sig av sina upplevelser, film, musik, spel. Vi är och har alltid varit kulturella varelser, och det ingår i vår natur att dela med oss. Fildelningen slog nya rekord i år. Det är mycket glädjande.
Det ironiska är att The Pirate Bay bara är en samling med så kallade länkar som pekar vidare. I sitt korståg mot brist på kontroll, så försöker makthavarna – här, upphovsrättsindustrin – komma åt alla som gör det möjligt att gå runt dem. Men The Pirate Bay bryter inte mot upphovsrätten. De stod inte ens åtalade för att bryta mot upphovsrätten.
De stod åtalade för att någon, någonstans, kanske har brutit mot upphovsrätten med hjälp av information som de hittat på The Pirate Bay.
Här måste man se mekanismerna bakom åtalet. The Pirate Bay åtalades inte för sina faktiska gärningar, utan för att de hade fräckheten att säga åt upphovsrättsindustrin att sticka och brinna när de kom med aggressiva hotbrev.
Man måste fråga sig hur långt upphovsrättsindustrin med sina politiker i knät är beredda att gå för att försöka få kontroll över vår vilja att dela med oss av våra kulturupplevelser. Det är en fråga som upphovsrättsindustrin aldrig svarar på. Men för några hundra år sedan, så var straffet för piratkopiering "rådbråkning", ett extra plågsamt dödsstraff. Så långt kommer industrin förstås inte att gå den här gången – men inte ens det straffet, som är svårt att göra hårdare, slog den minsta buckla i piratkopieringens omfattning.
Är det inte dags att vi lär oss något av historien och sparkar ut dem som försöker styra vilka upplevelser vi får dela med oss av?
Rick Falkvinge
Partiledare Piratpartiet